Seun Kuti har det på pappret tämligen omöjliga uppdraget att föra vidare arvet från sin pappa, den legendariska Fela Kuti, mannen som i princip själv uppfann en genre. Fela Kuti var först jazzmusiker, men åkte till Los Angeles i slutet av 60-talet och upptäckte James Brown och Svarta Pantrarna. Väl tillbaka i hemlandet Nigeria tog han dessa erfarenheter, slängde dem i en mixer tillsammans med traditionellt västafrikanskt sväng och ut kom afrobeat, bland den såväl funkigaste som mest politiska musik som sett dagens ljus.
Fela dog 1997 och den då endast 14 år unga sonen Seun fick ta över faderns band, Egypt 80. En egentligen övermäktig uppgift, men när man ser honom idag så ser man en fullfjädrad musiker som inte har plankat faderns livsgärning och spelar hans gamla låtar, utan satt sin egen prägel på det här bandet. De flesta låtar man spelar är Seuns egna och de flesta musikerna är yngre sådana som rekryterats under Seuns tid som bandledare.
Och det är ett stort (14 personer) och råsvängigt band som ställer sig på Malmöfestivalens största scen denna måndagkväll. Fyra blåsare (förutom Seun själv på sång och saxofon), två körtjejer, slagverkare, gitarrer med mera. De flesta låtar, där det är mer regel än undantag att de varar 10-15 minuter, har ett liknande upplägg. Först rytmer, sen lite sång, blåssektion på det och så ett eller två blixtrande solon från Seun själv. På pappret kan det möjligen tyckas enformigt, men afrobeat är inte primärt till för att stå och vänta på speciella favoritlåtar utan för dans och svett.
Och det får vi i överflöd. Det är rytmer, energi och repetitivt groove i en enastående blandning. Och med en halvtimme kvar av spelningen dyker jazzvibrafonisten David Neerman upp som gäst och tillför ännu en dimension.
De politiska budskapen, som är en av grundpelarna i Fela Kutis arv, försvinner ofta i den oerhört svängiga musiken och allmänna glädjeyran, men visar sig i likhet med både faderns och sonens faiblesse för marijuana, i mellansnacken. Spelningens sista låt, ”The Good Leaf”, introduceras med att den inte primärt handlar om att ”legalise it” vilket titeln kan ge sken av, utan om att människan inte kan styra naturen och att tsunamis och jordbävningar är naturens svar på människans rovdrift på densamma.
Bokningar av afrikanska akter till Malmöfestivalens stora scen har ofta visat sig hamna bland festivalens absoluta höjdpunkter. För två år sedan var det Amadou & Mariam, förra året var det Mory Kante som fick hela Stortorget att dansa sig lyckliga. Seun Kuti och hans eminenta band förde även den traditionen vidare med bravur.
Bild från vårt arkiv!
