Cult Of Luna: Malmöfestivalen, Malmö 18/8


Det måste vara någonting med dricksvattnet däruppe i Umeå. Inte bara har den västerbottenska småstaden fostrat fler framgångsrika band än vad som borde vara möjligt för en stad vars invånarantal aldrig överstigit 80 000. Jämfört med resten av Sverige så tenderar band från Umeå att våga lite mer och tänka lite större. Cult of Luna är ett exempel på det. De har varit verksamma sedan 1999 inom den musikaliska sfär som ofta kallas ”posthardcore” eller ”postmetal” (där den väldigt uppenbara förebilden stavas Neurosis). Men även om Cult of Luna inte rör sig allt för långt utanför genrens strikt uppsatta ramar så tycks även de, som så många andra Umeåbor, ha tagit intryck av Refuseds filosofi om att allting är möjligt. De tangerar aldrig Neurosis råstyrka. Inte heller den tekniska skickligheten hos nämnda bands kanske främsta lärjungar ISIS. Men de kommer en bra bit på väg (ja, faktiskt nästan lika långt) på sin idérikedom.

Låtarna byggs långsamt upp med de massiva, genretypiska gitarrmattorna och den lika genretypiska brölsången. Även (de genretypiska) attackerna infinner sig då alla effektpedaler verkar tryckas ner samtidigt. Men det mest intressanta med Cult of Luna är vad som händer däremellan. Hur de binder ihop de stora monstruösa skapelserna till låtar genom att väva in vackra melodiösa partier med melankoliskt gitarrplink och ljud från klockspel, vocoders med mera. Tidigare i år släpptes ”Vertikal”, deras första skiva på mer än fyra år. Det är ett ambitiöst verk där de förlitar sig en liten aning mer på keyboards och elektronik än tidigare. Men egentligen skiljer det inte jättemycket från ursprungsformeln (även om de har blivit ”mer postrock” med åren).

Det märks att intresset för bandet fortfarande är stort och det är många som tagit sig till Posthusplatsen när de avslutar söndagkvällens ”metaltema” på Malmöfestivalen. Jämfört med när sleazebandet Crazy Lixx inledde några timmar tidigare har mängden leopardmönstrade spandexbyxor bland besökarna minskat drastiskt – till förmån för vildvuxna postrockskägg. Jag var på förhand lite orolig för ljudkvaliteten med några skräckexempel från förra årets festival (bland annat spelningen med Marduk) färska i minnet. Det visar sig vara helt obefogat. Naturligtvis hade det straffat hårdare på en intim klubb – men det fungerar en bra bit över förväntan även på en utomhusscen nära Malmö kanal. Cult of Luna gör, med rök och blinkade stroboskop i bakgrunden, ett oerhört kraftfullt framträdande. På pappret kanske det kan verka lite onödigt att ha två trummisar i sättningen – men när de dubbla slagen känns i magen förstår jag varför. Det här är musik vars främsta syfte är att lyfta lyssnaren högt upp ovanför marken. Och när spelningen är slut befinner jag mig en bra bit ovanför Tavelsjöbergets högsta topp.

Bild från arkivet (tagen på Getaway 8 augusti)!