Liksom langos, Grus i dojjan och världens största kräftskiva börjar det bli lite av en tradition att Rix FM-festivalen intar Stora Scenen under Malmöfestivalen, en programpunkt som på grund av tuggummipopartistuppställningen framför allt lockar den yngre publiken samt deras tålmodiga föräldrar. Det är något visst med konserter där hälften av besökarna består av ansiktsmålade dvärgar i Pippi-tröja eller spindelmandräkt, det händer ju inte så ofta på Debaser, om en säger så. De hoppar upp och ned, klättrar upp på sina föräldrars axlar och jublar entusiastiskt och det blir allsång, handklapp och dans till det senaste halvårets mest sönderspelade poplåtar.
Men syftet med detta radiokanaljippo är att de medverkande artisterna också ska få promota sina kommande singlar, vilket resulterar i att hälften av låtarna (artisterna får bara spela två var) är hafsigt hopslängda, fantasilösa och illa producerade uppföljare till one hit wonders. Det som kunde ha blivit en mäktig hitparad och ett fantastiskt dansparty blir därför istället en halvseg tillställning med många riktiga bottennapp. Kvällens konferencierer Adam Alsing, Brita Zackari och Markoolio gör dock sitt bästa för att hålla humöret på topp genom att vråla omotiverat högt och presentera varje akt som om det vore självaste sultanen av Brunei.
Först ut är State of Drama, rockbandet som slog igenom i Melodifestivalen tidigare år med bidraget ”Falling”. State of Drama gör rock för människor som inte har någon aning om hur rock bör låta och som borde få sina öron tvångsamputerade. Själv är jag nära att slita av mina av egen fri vilja och ett tag funderar jag faktiskt på att forcera folkmassan bestående av uppskattningsvis tjugofemtusen människor och fly från platsen.
Om State of Drama är ett fattigmans-Takida (som i sin tur är ett fattigmans-Nickelback, vilka också, som ni vet, producerar ren dynga) så kan väl efterföljande Oscar Zia ses som en fattigmans-Eric Saade. Vet ni inte vem Oscar Zia är? Lugn, ni är inte ensamma, det visste inte jag heller. Han kom tydligen på åttonde plats i svenska X Factor förra året, vilket jag helt hade lyckats glömma bort/förtränga. Vet ni inte vad X Factor är? Okej, nevermind then. Denne unge man har i alla fall på något sätt lyckats få ett skivkontrakt och spelat in ett par låtar vars kvalitet jag dessvärre inte kan uttala mig om här eftersom jag glömde bort hur de lät redan medan han sjöng dem.
Behrang Miris svängiga melodifestivallåt ”Jalla Dansa Sawa” är dock omöjlig att glömma och nu höjs äntligen temperaturen på Stortorget i Malmö. Den trallvänliga refrängen och de duktiga och proffsiga dansarna kickar verkligen igång showen. För i ärlighetens namn, Rix FM-festivalen är mer show än konsert, vilket vi ständigt påminns om tack vare konferencierernas maniska hejarop och skamlösa sponsorreklam.
Rix FM-festivalen är som en barnvänligare variant av Chippendales för trånande tonårstjejer (och pojkar). Längst fram står de med sina egenhändigt tillverkade skyltar och mascararandiga kinder. I år har festivalen verkligen slagit knut på sig själv för att tillfredsställa denna målgrupp, då 90% av de bokade akterna består av unga vackra män. Ljudet som uppstår när Ulrik Munthers keps dyker upp på scenen är obeskrivligt och nästintill obscent. Därefter avlöser Eric Saade-klonerna varandra därframme. Anton Ewald porrdansar sig andfådd och svettig, Erik Segerstedt och hans fuktiga hundögon sjunger en smäktande ballad och Måns Zelmerlöw fyrar av sitt glittrigaste svärmorsdrömleende under den gamla schlagerdängan ”Cara Mia”.
Slutligen är det dags för den äkte Eric Saade att äntra scenen, med solglasögon, skinnväst och en elgitarr som han låtsasspelar lite tufft på, och genast når hormonhalterna i församlingen ytterligare en nivå. Flickorna hysteriskriker och kastar upp rosor och nallebjörnar på scenen och även jag dras med i yran och slänger nästan upp mina hemnycklar. Att vi varken får höra ”Manboy” eller ”Popular” drar dock ned betyget rejält. Nycklarna får stanna kvar i handväskan.
Två Eurovision Song Contest-vinnare avslutar kvällen. Danska Emmelie de Forest framför årets segerbidrag ”Only Teardrops” och barfotadansar i vit spetsklänning i hopp om att påminna om något slags skogsväsen. Det har bara gått några månader sedan finalen i Malmö Arena, men jag är redan duktigt trött på den här smöriga etnopopen och de Forests fejkväna framtoning. Kvällens drottning är utan tvekan Loreen som virvlar in som en naturkraft och fullständigt krossar alla tidigare uppträdanden. Loreen är också den enda i gänget som, trots sin bakgrund i både Idol och Melodifestivalen, känns som en riktig artist. Och ”Euphoria” gör mig fortfarande fullständigt euforisk. Tack Rix FM för detta magnifika framträdande. Vi ses igen nästa år.
Bild från vårt arkiv!
