Calexico är en stad i Kalifornien, som precis som namnet vittnar om, ligger nära Mexico. Calexico är också namnet på Debasers mexikanska restaurangsatsning. Men framför allt är Calexico ett Arizona-band som sedan nittiotalet gjort sig känt för sin mariachidoftande alt.country. Nästan ett år har gått sedan bandet senast besökte Sverige, likaså sedan släppet av senaste albumet Algiers. En skiva, som fick ett fint mottagande av pressen. Inte helt ovanligt vad gäller Calexico ska tilläggas. De senaste albumen har alla fått ett snitt på ungefär 4/5 stjärnor av den samlade musikkritikerkåren.
Bandet har fått äran att spela redan på Malmöfestivalens invigningskväll. Platsen är Posthusplatsen och klockan har blivit 22. Den traditionsenliga kräftskivan några kvarter bort har varit igång ett par timmar och gissningsvis har många av festivalbesökarna fått i sig en och annan rusdryck. Det är en ansenlig skara människor som tagit sig till konserten och stämningen är på topp. Gammal och ung sida vid sida, precis som det ska vara på den här typen av festival.
Calexico inleder den timmeslånga spelningen med ”Epic”, också inledningsspåret från senaste skivan, och redan då påminns jag om Posthusplatsens ljudproblem. Samma sak varje år. Synd på så rara ärtor. Det känns som det tar sig efterhand dock.
Redan i andra låten bjuds vi sedan på de trumpetkonster som på många sätt utmärker bandet. Och publiken börjar sakta med säkert vifta på höfterna. Bandets ”americana” byts ut mot ”mexicana” och det är som att den spanska lyriken lockar fram zumbadansaren i oss alla, vi klappar händer och jag tänker att ”det är så här festivalmusik ska låta”.
Och så fortgår konserten. Countryinfluerad bilåkarmusik blir eldig mariachidans och vice versa. Jag kan förstå om förstagångslyssnaren känner sig aningen förvirrad. Och när sen bandet river av en rockig cover på Joy Division-dängan ”Love Will Tear Us Apart” som närmast skulle platsa på något företagsrockevent känner jag att det nästan blir för spretigt.
Men fantastiska Love-covern ”Alone Again Or” och maffiga ”Guero Canelo” råder förstås snart bot på detta och visar på hur otroligt kompetent bandet är. Och att det är just den musikaliska bredden som gör dem unika, som gör dem intressanta och till mer än ett gäng otroligt musikaliska medelålders snubbar som har kul ihop. Gott så.
