Det var fyra år sedan Svenska Akademien gjorde officiellt väsen av sig, och den nyfunna spelglädjen märks den här kvällen på en stor och glad publik, och ett stort och glatt band. Och lite på att General Knas och Sture Allén snubblar runt och snurrar in sig i sladdar och varandra, när de återförenade skåningarna gungar och studsar sig genom den ljumma stockholmska augustinatten.
Svenska Akademien har en stor och trogen publik, bestående av allmänna baktaktsälskare, men också av särskilt politiskt medvetna medborgare. Av ett så tydligt politiskt band kan man lätt förvänta sig en rad samhällskritiska statements som mellansnack, men det tar många låtar in i spelningen innan den ene karismatiske sångaren Sture Allén d.y (Carl-Martin Vikingsson) tar till orda och då uttrycker han några lättsamma humoristiska fraser med pillimarisk blick. Och så studsar han vidare med höga ben och sotarmössan på sned.
Det politiska denna kväll finns dock med i varje textrad som sjungs, rappas och toastas fram. Bandet sprakar av energi, genuin värme och glädje över att stå på scen igen. General Knas (Ivan Olausson Klatil) låter oss njuta av sin karakteristiska djupa, mörka röst och jublet när Titti Tång efter halva spelningen förärar bandet och publiken med sin närvaro får marken att vibrera. Hennes röst bryter snyggt av mot de andra två och dynamiken i bandet byggs så ytterligare på. För det här är ett kollektiv, som alla bidrar till den musikaliska kraft som slår ut mot oss.
Eftersom bandet otåligt har återförenats innan ett nytt album hunnit släppas (nya singeln ”Fortfarande jag” släpptes i maj), så är spelningen av naturliga skäl en allsångsosande nostalgitripp. Svenska Akademien har uppenbart varit saknade, men har denna kväll med tydlighet visat att de inte bara klarat att resa sig opp, utan att de behövs på den svenska livescenen.
Bild från en spelning i Göteborg tidigare i år.
