White Lies – Big TV

Det brittiska post-punkbandet White Lies fick under 2009 en stor framgång med sin debut To Lose My Life… och fyra år senare är de nu tillbaka med sitt tredje album. Big TV är enligt bandet ett konceptalbum som gestaltar ett ungt par som lämnar ett mindre samhälle för att ta sig an storstaden. Skivan är producerad av Ed Buller som har gjort sitt namn känt tack vare sina produktioner av brittpopbandet Suede. De två banden har dock ingen större koppling till varandra musikaliskt sett.

Albumet öppnas av titelspåret Big TV som beskriver storstadens gråa höghus med ändå vackra vyer utanför. Den röda tråden genom hela plattan är utan tvekan ambivalent kärlek som går som självklar till hopplös. I det sjätte spåret, ”Getting Even”, som bandet släppte för gratis nedladdning tidigare i sommar, målar de upp den bittra eftersmaken av ett förhållande som gått utför.

Big TV vävs samman av två instrumentala spår som finns på första och andra delen av skivan, men som har en ren utfyllnadsfunktion mer än att de åstadkommer någon större njutning. Sångaren Harry McVeigh har dock en röst som kan lyfta vilken sten som än finns i lyssnarens bröst. Hans stabila falsett är en av bandets viktigaste tillgångar tillsammans med de drivande trummorna som återfinns i samtliga verk. ”Mother Tongue” är ett typiskt White Lies-spår med solida synthmattor gentemot ”There Goes Our Love Again” som är glättig men trots allt en av de starkaste låtarna på skivan.

Release: 12/8
Bolag: Fiction
Bästa spår: "Change"

White Lies har inte haft speciellt många ballader innan, men på Big TV har de lyckligt nog valt att ha med både ”Change” och ”Heaven Can Wait”. På ”Change” sparas det inte på några krafter och den träffar precis rätt med McVeighs lidande stämma. Det enda som gör albumet oenhetligt och bristande är att inget beslut har fattats gällande om soundet skall vara glatt eller mörkt. Detta om något verkar ligga centralt i White Lies mognadsfas och jag hoppas framöver att de kommer att överraska oss med sitt val.

8/10