Watain – The Wild Hunt

Efter femton år, fyra album och närmare 400 spelningar var det nödvändigt för Uppsalas black metal-mästare Watain att utvecklas och inte göra en platta stöpt i samma form som Sworn to the Dark och Lawless Darkness. Och nog är The Wild Hunt en utveckling, alltid.

Dragspel, piano, valstakt, orientaliska tongångar och James Earl Jones samplad från Conan – barbaren är bara några exempel på nytänket på bandets femte fullängdare. Det här är ett band som inte bara bestämt sig för att tänka utanför den ursvarta boxen i denna hyperkonservativa genre, utan att helt enkelt bränna upp den.

Missförstå mig rätt, det handlar inte om ett helt nytt sound. Snarare har man renodlat de influenser som tidigare funnits där och förfinat det hela med en del oväntade kryddor. Det låter stundtals mer tekniskt än tidigare, men samtidigt mer traditionellt. Man känner igen sig, trots de nya inslagen.

En skivbolagsdirektör hävdade att detta är Watains South of Heaven. Själv skulle jag hellre säga att The Wild Hunt är bandets motsvarighet till ljudmässigt ständigt närvarande Bathorys mästerverk Blood Fire Death; en rejäl utveckling utan att släppa taget om det arv man byggt upp.

Plattans mest omtalade spår kommer tveklöst att bli balladen ”They Rode On”, som var den första låt som skrevs till The Wild Hunt. Erik Danielsson sjunger här med ren röst och musiken ligger mittemellan Iron Maiden och Swans. Förödande vackert och tidlöst.

Plattans svagaste stund är ”Outlaw”, en ganska märklig historia med Sagan om ringen-kör, tribaltrummor, thrashriff och ett Kirk Hammett-patenterat gitarrsolo.

The Wild Hunt är inte den bästa Watain har gjort – den där sista lilla nerven av fullständigt vansinne som präglade Sworn to the Dark och Lawless Darkness saknas – men ändå en riktigt bra platta som kommer att ta trion till nya höjder både vad gäller framgång och kreativitet. Det här materialet kommer dessutom att lyftas ytterligare ett par nivåer under bandets fantastiska, ritualliknande konserter.

8/10