Det är alltid lika vemodigt när man inser att det är sista dagen av Way Out West. Återigen har arrangörerna gjort ett fantastiskt jobb och årets festival har haft en stor del framgångar som motgångar. Men vi tar det lite längre fram i texten för det finns fortfarande en hel dag fullt med fantastiska artister framför oss. Det är som att himlen kände exakt samma känslor och fällde ett par droppar när vakterna vid Linnéplatsen hälsade dagens publik välkommen. Lagom till att dagens första band, Quadron, spelat ett par låtar stoppade regnet. Så här på en söndag efter att många antagligen haft en lång natt har arrangörerna verkligen tänkt till för att börja dagen med en lagom lugn mjukstart. Danska duon Quadron består av sångerskan Coco O och musikern/producenten Robin Hannibal. Om namnet låter bekant så är Robin Hannibal också en del i det fantastiska projektet Rhye. Med svängig och lättillgänglig musik får de majoriteten av de få som så här tidigt har hittat till Linnétältet att smådigga eller till och med vicka lite med höfterna. Det är strax efter att Coco O ber regnet försvinna så att vi alla kan få njuta av en bra dag utan regn som dropparna avtar för en kort stund.
Lagom till att Phosphorescent (bilden) börjar sitt set har även publiken hittat till festivalområdet och det är nu en bra samling framför Azaleascenen. Tyvärr öppnar sig skyarna igen strax innan en av de soligaste låtarna i repertoaren, Song for Zula, och regnet öser ner över Slottsskogen. Tillsammans med fem andra musiker på scenen skapar de i all sin enkelhet en känsloladdad och medryckande spelning som får många höga applåder. Om man skall dra en snabb slutsats av snacket som går bland publiken så är det många som nu på riktigt upptäcker denna fantastiska artist. Samtidigt är det också roligt att höra hur många olika uttal det finns på artistnamnet Phosphorescent.
I Linnétältet får vi en kort men mycket underhållande jazzsession av Ravi Coltrane med band. Denne Coltrane är ingen mindre än legenden John Coltranes son och det är fint att få bekräftat att han inte endast lever på att ha en känd far. Det är en skara mycket talangfulla musiker på scenen som övertygar under dagens kortaste spelning enligt schemat. De jammar med frihet och övertygelse under dimman från rökmaskinerna som gör sitt bästa för cialis black deutschland en rökig jazzklubb och det funkar väldigt bra.
Efterföljande artist i tältet är också någon som jag personligen tycker får för lite tid att visa upp sig för en publik som kanske vanligtvis aldrig skulle upptäcka henne och inse vad de har gått miste om. Jag pratar om dagens enda countryinslag Iris Dement. Denna legend som kanske inte är så välkänd i våra breddgrader är någon som omnämns i samma andemening som Loretta Lynn och Emmylou Harris. Det är med andra ord någon som förtjänar en viss grad av respekt. Med endast ett piano som ackompanjerar henne på scenen ger hon oss en magisk blandning av gospel och country. Iris är galet charmig på scenen och berättar en del historier som till exempel hennes inspirationer men också hur hennes mamma, som också var musiker, aldrig fick chansen att uppleva drömmen som de flesta countrymusiker har. Att spela på Grand Old Opry.
Public Enemy (bilden) skall tydligen inte ses som ersättare till sista minuten avbokade The Roots. Dessa legender har så klart sin plats i musikhistorieböckerna, men frågan är om det inte hade varit bättre om de förblev kvar där. Med två militärklädda dansare och band gör Chuck D och Flavor Flav sitt bästa att driva igång publiken. Men efter otaliga försök har de väldigt svårt att få igång folmassan trots att de går ut hårt med låtar som ”Fight the Power”, ”Don’t Believe The Hype” och ”Bring The Noise”. Nostalgifaktorn är hög med Chuck D och Flavor Flav på scenen och de karakteristiska saker som medföljer ett framträdanden av de här legendarerna. Jag kan ändå inte känna att det är särskilt relevant idag.
Just i tidspasset mellan 18.00 och 19.00 är det som de jobbiga krockarna för kvällen börjar. Alla scener går nu på högvarv. Public Enemy spelar på största scenen Flamingo, Cat Power som vi kommer ha en mer utförlig text om spelar på mellanscenen Azalea och inne i tältet spelet Goat. De sistnämnda är en fröjd att beskåda på en scen. De spelar en fin blandning av rock med inslag av jazz, postpunk och psykedelia. Från deras scenkläder till energin på scenen och inte minst mystiken bakom maskerna är detta ett av dagens mer spännande framträdanden.
Nästa krock är Danny Brown och James Blake som på schemat skiljer 5 min på starttid. Men i praktiken började de på samma tid då Danny Brown väljer att låta discjockeyn värma upp publiken en stund innan han kliver upp på scenen. När han väl dyker upp på scenen till publikens stora glädje är det i form av en helvilt hoppande rappare som spottar ut sina texter i full fart. Nu är festen igång och Danny Brown är den självklara glädjespridaren. Han får med humoristiska texter och sitt smittande leende publiken att sjunga med och hoppa runt likt den energi som Danny visar på scenen. Om Public Enemy tidigare ikväll stod för dåtiden är Danny Brown nutiden.
Än mer nutid är den artist som intar Azaleascenen vid 21.00. Jag pratar om Kendrick Lamar (bilden) som är en av de klarast skinande hiphopstjärnorna just nu. Om man ser till teknik så kanske han i min mening är av de bättre som är aktiva. Oavsett om han kör freestyle eller framför sina stora hits är det en artist som infriar de höga förväntningar som kvällens näst största publik får uppleva. Det kanske inte är så här en hiphopartist skall ses för Kendrick Lamar passar så mycket bättre i en mindre miljö där man verkligen kan höra hans fantastiska talang ordentligt. Men som festivalspelning har han gjort den perfekta anpassningen till kvällens publik. Den är publikfriande och helt rätt som uppladdning till kvällens stora avslutning, Alicia Keys, som ni får läsa mer om i nästa text.
Till tonerna av Disclosure med låten ”Latch” från Linnétältet börjar folket att vandra mot utgången och den sorgliga avslutningen för årets tredagarsfest är tyvärr ett faktum. Årets festival har bjudit på många stora och mindre kända artister som spridit en hel del glädje, tårar och kärlek i Slottsskogen och runt om i staden Göteborg. Way Out West har igen visat att de är Sveriges bästa festival och de kan stolt slå sig för bröstet efter nytt publikrekord. Det nya rekordet är nu 27 752 besökare. Så känn ingen sorg för oss Göteborg. Vi är tillbaka snart. Nedräkningen har börjat och vi ses om några hundra dagar igen.
