Dag två bjuder på glada festivalmänniskor, solsken och en musikalisk mix som påminner om Gott & Blandat. Att gå från Håkan Hellström till Godspeed You! Black Emperor, för att sedan se Miguels struttande Prince-svagger, framkallar kullerbyttor i hjärnan – och detta är tjusningen med att gå på Way Out West.
I stress och svett skyndar jag till festivalområdet. Har precis missat svenska Amason, där bl.a. Idiot Wind och Miike Snow samsas om samma utrymme, men får förhoppningsvis möjligt att se detta band vid ett senare tillfälle. För att inte missa inledningen av Rodriguez, blir jag tvungen att kryssa likt en missil genom den kompakta folkmassan; gårdagens inställda Neil Young-spelningen resulterade i att de med torsdagsbiljetter kompenserats med tredagarspass, vilket kan ha påverkat dagens folktillströmning (i regel är det dock alltid trångt vid vissa sektioner).
Rodriguez delar folk. Vissa tycker att ”Searching For Sugar Man”-dokumentären skapat en kult ur ingenting, medan andra ser en honom som en bortglömd artefakt, vars rätta plats är i rampljuset. Personligen tillhör låtar som ”Inner City Blues” och ”Crucify Your Mind” favoritlåtar från skarven mellan 60- och 70-tal, medan ”I Wonder” känns daterad, men ändå charmig. Har med andra ord stora förväntningar, men har även tagit del av förhandssnacket som viskar om en man som åldrats mycket de senaste 10 åren.
Kroppen håller inte. Men rösten är fortfarande vital. Den gestalt som leds ut på scenen och sedan placeras på en stol/piedestal är märkt av livet; dålig syn och sviktande hälsa är dock inte min största invändning, utan det stora problemet är kompbandet, som är lika rörliga och dynamiska som en frysbox – på skiva är musiken fjäderlätt, men blir klumpfotad i denna tappning. Gillar ändå stora delar av spelningen, speciellt när Rodriguez får ensamt utrymme. Efter en stund väljer jag dock att se ett par låtar med Angel Haze.
Angel Haze delar födelsestad med Rodriguez. Båda har sett Detroits-baksidor, vet att den amerikanska drömmen är full av skit. Men som suveräna singeln ”New York” bevittnar är The Big Apple hennes hemstad sedan länge, och just nämnda singel golvar mig totalt. Bland enskilda upplevelser slår denna version det mesta som utspelas under dag 2. Återvänder till Rodriguez och får ta del av dagens bottennapp i form av bandets easy listening-version av ”Lucille”. Ändå glad att jag fått se mannen bakom myten.
Efter denna inledande språngmarsch mellan scener, sätter jag mig i gräset för att vila upp mig. I bakgrunden spelar isländska Of Monsters And Men, vars musik gör sig utmärkt som periferikuliss. Inget som fastnar. Det är dock många som fastnat för Haims finsnickrade radiopop, och denna spelning bjuder på kvällens första Fleetwood Mac-cover i form av ”Oh Well”. En djupare analys presenteras i en enskild text av Wai Kei Fung. Den andra tolkningen utgörs av Hellströms försvenskade och fina version av ”Du kan gå din egen väg”.
I slutet av Haim-spelningen passar jag på att se delar av återvändande Local Natives, som denna gång spelar på stora Flamingo-scenen. För tre år sedan ägde de Linné-scenen, men idag känns deras folkrock ganska trött. Den lilla scenen har dock fått en egen drottning, och denna drottning stavas Grimes. Kanadensiska Claire Boucher liknar en galen vetenskapsman framför sin elektroniska utrustning, som varvar dansant pop med svävande Enya-partier. En udda fågel med många strängar på lyran (endast flankerades av två dansare). Publikens reaktioner vid singlar som ”Genesis” och ”Oblivion” kan liknas vid ett pengaregn.
Håkan Hellström är fortfarande Håkan Hellström. Göteborgssonen intar scenen med sedvanlig ödmjukhet och bugar av tacksamhet inför sina fans. Skillnaderna från karriärens start känns marginella – har upplevt denna vilsna och oförargliga scenpersonlighet ett otal gånger, och även om den rätta gnistan inte infinner sig, finns det inget ont i showmannen Håkan Hellström. Det är fredagsmys för hela familjen. Detta stämmer dock inte när det gäller ungdomsvännen Karin Dreijer, som senare presenterar The Knife Shaking The Habitual Performance på samma scen.
Lämnar Håkan Hellström för att se kanadensiska postrock-legenderna Godspeed You! Black Emperor (bilden), som frammanar en hotfull och karg sinnesbild. Inledningen är som att träda in i en mörk framtid. Detta är musik som är alltannat än publikfriande, vilket känns behövligt efter Hellströms insmickrande trallande.
För att hinna se hypade Miguel missar jag stora delar av nämnda apokalyps, vilket känns tungt, men är sugen på att få höra moderna R&B-dängor som ”Adorn” och Kendrick Lamar-samarbetet ”How Many Drinks? Och dessa låtar levereras med glädje och dans – går inte att motstå. Tyvärr är lägsta nivån alltför låg, men topparna når som sagt skyarna. Avslutande ”#Beautiful” är ren popmagi.
Avslutar kvällen med att se The Knife (bilden) framföra aktuella albumet Shaking The Habitual. Den stora frågan är om syskonen Dreijer återfinns i Slottsskogen överhuvudtaget, men musiken och dansen är alltför suggestiv för att lägga tid på dessa funderingar. Gillar scenshowen bättre än nämnda skiva och blir positivt överraskad av den klaustrofobiska stämning som infaller sig. Slottskogen och mörkret passar perfekt som rekvisita. Lämnar parken för att se Unknown Mortal Orchestra på Pustervik, men kön ringlar sig likt en kilometerlång tusenfoting. Går istället hem för att lyssna på duons senaste skiva II – ger albumet 8/10.
