Nu är det återigen dags för Sveriges kreddigaste stadsfestival Way Out West – en tillställning som är likadelar modevisning som musikevenemang. En sprudlande augustifest för citymänniskor som inte vill lämna tätorten. Skribenter för festivalen är Daniel Andersson och Wai Kei Fung.
Årets Way Out West inleds med regn, men avslutas med stjärnklar himmel. Och likt andra år blandas eufori, besvikelser och positiva överraskningar i en enda stor smältdegel – sucken som hörs när festivalledningen meddelar att Neil Young & Crazy Horse tvingats ställa in hörs ända upp till regngudarna, som svarar med att skona besökarna från ytterligare nederbörd. Vi får hoppas att gitarristen Frank ”Poncho” Sampedros brutna hand återhämtar sig, och att festivalen slipper fler avhopp; inställda namn som Solange, Azealia Banks, The Roots, Tom Odell och Neil Young hade kunnat utgöra en egen minifestival. Dessa fem bedrövelser försvinner dock när Kaah mottar publikens ohämmade kärlek på Lisbergs dansbana (hamnområdet vid Gasten). Den lycka som Peter Alexandersson utstrålar suddar bort alla sura miner, får samtliga att dansa och ger en inneboende känsla av att ”alla borde vara här”.
Vrider tillbaka klockan. Likt Kaah inleds festivalen med dans, och de som bjuder upp är Crystal Fighters, som blandar samba och afropop i en puttrande mix. Publiken är inte särskilt stor, men singlar som ”You And I” och ”Wave” smeker medhårs, vilket är nödvändigt för att få igång en kylslagen folkmassa.
När Crystal Fighters avslutat sin spelning passar jag på att se över området; det mesta är sig likt, men Weekday har av natutliga skäl fått en större plats detta år. Ölområdet till höger om Linné-scenen är förflyttad till en mer behaglig position framför scenen. Passar även på att äta en svindyr kebab i pita på Jonsborgs – ett legendarisk gatukök på Avenyn, som fått en egen plats på festivalen. Under matsmältingen hörs Junips suveräna singel ”Line Of Fire” – det bästa José Gonzaléz gjort på många år.
I väntan på Alabama Shakes avslutar Daniel Adams-Ray sin konsert med superhiten ”Gubben i Lådan”, men denna typ av svensk pop lämnar mig oberörd. Alabama-bandets mix av soul, country och rock recenseras i en separat text av Rockfotos Wai Kei Fung.
Kvällens stora överraskning tillskrivs Omar Souleyman, som denna kväll tvingats banta sitt band till två personer. Oavsett konstellation är det musiken som står i fokus och Omars roll liknar mest en lekledare som genom enkla rörelser får folk att dansa; att ta till sig Souleymans elektroniska orientalpop är inte särskilt svårt, och Linné-tältet förvandlas snabbt till ett svettigt dansparty där Souleymans obefintliga scennärvaro blir en parentes (det är dock uppenbart att det blir en krock mellan öst och väst med en scen som avskärmar istället för att bjuda in till närhet).
Efter denna spelning väljer jag att se Tame Impala (bilden) på bekostnad av La Yegros cumbiainfluerade pop, som emellertid borde fungera utmärkt i ett sammanhang som Way Out West. Innan spelningen förmedlas det tråkiga Neil Young-beskedet, men detta är inget som påverkar australiensiska Tame Impala, som för andra gången genomför en sevärd spelning på västkusten – konserten på Pustervik förra året toppar dock denna. Inledningen är trevande, men det går inte att misslyckas med psykadeliamonster som ”Feels Like We Going Backwards”, och denna låt föregås av en utsvävande och genial version av gamla ”Half Full Glass Of Wine” (en Cream-låt för 2000-talet).
Tame Impala-spelningen ges extra krydda av en flygande kamera som svävar likt en insekt över publikhavet – sångaren Kevin Parker tappar hakan och häpnar över svensk modern teknik. Händelsen slutar med att ”kamerainsekten” hamnar i händerna på Parker, vars ögon liknar ett barn som precis fått en efterlängtad julklapp. Han säger även några ord till kameran, innan han släpper tekniken fri.
Ser endast ett par låtar med Beach House (bilden) – har redan sett dem två gånger – för att istället få garanterad plats på Kaah-spelningen. Och därför blir sistnämnde avslutande destination.
Kaah spelar för en fullsatt lokal och nya låtar som ”Matcha din look”, ”Internationell” och ”Bästa som jag sett” osar av spelglädje. Och bandets synkade rörelser utgör en extra krydda, som ger samtliga i publiken smilgropar. Avslutande comeback-singeln ”Vill bara leka mer” förmedlar explosionsartade känslor, som nästintill tvingar Liseberg att utrymma nöjesfältet innan spelningen är över. Efter nämnda låt lämnar dock Kaah scenen och publiken ropar förgäves efter Sveriges enda soulfantom.
