Stjärnskott: Karin Park

Med en sångröst som fångar in och trollbinder lyssnaren likt Karin Dreijer Andersson och Björk är Karin Park en artist som man bör hålla ögonen på. Wai Kei Fung fick en liten pratstund med henne efter en av de mer sällsynta spelningarna i Sverige.

Att kalla Karin Park för stjärnskott känns egentligen lite underligt. Trots att hon är född i Djura i Kopparbergs län så är hon relativt okänd här hemma i Sverige. Däremot har hon skördat stora framgångar ute i Europa och inte minst i vårt kära grannland i väster dit hon flyttade redan vid ung ålder. Med debuten Superworldunknown (2004) fångade hon norska folkets hjärtan och kammade samma år hem det norska Spillemanpriset (Grammis för oss svenskar) i kategorin ”Årets Nykomling”. Titelspåret till skivan har även nominerats till Norges bästa låt genom tiderna av tidningen Spirit och norska P3. Här i Sverige börjar folk vakna i och med låten ”Everything” som finns med på Maya Jane Coles fantastiska debutskiva som släpptes nyligen.

Berätta vem Karin Park är.

– Jag kommer från Djura utanför Leksand. Flyttade tillbaka dit för två år sedan efter att ha bott utomlands i nästan 17 år. Spelar musik och håller på att skriva på mitt femte album just nu. Spelar elektronisk gothpop i hop med min bror. Vi kommer precis från festivaler som Audioriver i Polen som är mycket elektroniskt/house och Summer Darkness i Holland som är en ren goth-festival. Vi är någonstans mellan hipster och goth (skratt). Vi har typ åkt runt hela sommaren och spelat på en massa festivaler. Vi spelar vanligtvis inte så mycket i Sverige då den senaste skivan inte ens är ute här. Precis när vi typ bestämde oss för att inte spela i Sverige så började folk ringa så då kommer vi och spelar om de gärna vill det.

Hur började du med musik?

– Jag kommer från ett kristet hem där jag sjung i kyrkan varje söndag. Så jag stod på en scen väldigt tidigt. Jag sjöng för folk när jag var fyra och var extremt intresserad av att sjunga när jag var liten. Min bror David började också väldigt tidigt. Han fick sitt första trumset när han var tre. Jag började spela i band och han höll till i metal-band. När jag var typ 25 så ringde jag upp honom och berättade att min trummis hade slutat och vi kanske borde testa att göra någonting tillsammans. Vi bodde på helt olika ställen och trodde att vi kanske skulle bråka hela tiden så vi sa att vi testar en månad. Sen gick det bättre och bättre. Till slut tänkte vi ”vad skall vi med de andra till? Vi kan ju spela själva”. Så blev det för vi har bra dynamik på scenen och nu har vi rest runt och kört överallt.

Berätta lite om den senaste skivan Highwire Poetry.

– Den kom ut förra året. Jag var från början mer en singer/songwriter som spelade vanlig pop. Men jag kände väl efter två skivor att ”Gud, vad tråkig musik jag gör” för jag hade aldrig suttit ner och tänkt på det. Jag hade suttit i min lilla lägenhet med bara en akustisk gitarr. Det var inte så mycket jag kunde om musik då och spelade in på en minidisc så det blev de låtar det blev. Men efter två skivor kom jag på att det inte är den typ av musik jag vill göra. Jag ville göra mera rytmorienterad musik, lära mig musikprogram och utgå mer från beats. Så jag började bland mina egna CD-hyllor och kollade vad jag gillade. Där fanns till exempel Depeche Mode och Fad Gadget. Syntmusik som jag gillar och som jag ville försöka få till men mer i en modern variant. Så de två senaste skivorna känns mer som den typ av musik jag vill stå på scen och göra. Jag älskar att dansa och hela den grejen. Så den senaste skivan har blivit att man har doppat tårna i lite avantgarde-synt blandat med väldigt dansant pop.

Hur kommer det sig att ni inte slagit igenom här i Sverige än?

– Vi försökte lite grann för några år sen. Men det ville liksom inte. Jag kommer ihåg en gång när vi skulle vara förband för ett litet större band och då kollapsade vår turnébuss på väg dit. Nästa gång för ett annat band blev basisten i det bandet sjuk och spelningen nerlagd bara någon dag innan. Så har det varit flera gånger då vi skulle göra något men så har det bara skitit sig. Då tänkte vi helt enkelt att det kanske inte är meningen att vi ska spela så mycket i Sverige. Så då sket vi i det och åkte någon annanstans istället. För jag har min label i England och har bott i Norge många år. Vi har spelat mycket där, i England och resten av Europa. Intresset har varit stort i de flesta andra större länder i Europa men inte så mycket från Sverige och då har vi åkt dit som det har funkat att spela.

– En annan förklaring är att vi aldrig har varit en del av musikscenen i Sverige och därför aldrig haft några tungviktare som har varit involverade i oss och har hypat oss till resten av befolkningen. Folk behöver någon de kan lita på som berättar för dem att musiken är bra. De flesta vågar inte lita på sin egen smak. De få som har hört oss i Sverige är verkligen de som har letat upp det själva och är genuint intresserade.

Hur ser den närmsta framtiden ut?

– I augusti skall vi spela ganska lite faktiskt. Men i september skall vi göra en headlineshow på Berghain i Berlin som är typ mitt drömställe att spela på. Det är Europas fetaste klubb. Vi gjorde en västeuropeisk turné i våras och nu har vi varit i östeuropa så vi ska tillbaka till de ställen där vi tycker det har varit kul att spela. Men framförallt skall vi bli klara med den nya skivan, spela in videos och allt sådant där.