När Olle Ljungström kliver på Mosebackes scen exakt 20.00 stelnar mitt förväntansfulla leende för ett ögonblick och jag undrar hur denne gänglige textkonstnär egentligen mår. Han ser märkbart skör och bräcklig ut och inleder också spelningen relativt stillastående och gest- och mellansnackslöst. Men så fort de första tonerna tar vid, vidgas åter leendet, som växer sig större för varje efterlängtad låt han framför. Klädd i ljus kostym (med olika färger på sulor och skor) och hatten lagom på sned, charmar han sedvanligt oss alla med minimalistisk mimik och full-i-fan-blick. Det lilla ordet tack som han ger oss efter de tre första låtarna övergår i ett lika hetsigt som snabbt avklarat Thåströmsplatterryck för att sedan glida in i ”En apa som liknar dig”.När han säger saker som ”Jag är 51 år och har ingen koll på nånting” eller med ett nöjt flin konstaterar att ”jag är kändis” och pekar på sig själv, känns det som att hela Mosebacke deltar i ett ironiskt konstprojekt. Han kastar slängkyssar till sin mamma som står i publiken och informerar oss precis innan den vackra ”Jag och min far” att hans pappa faktiskt lever och pekar ut var han sitter. Och kanske är det hans nakna blottande av sin och allas vår litenhet som gör honom så stor hos så många, och som gör att vi berörs extra mycket av det liv han levt, och som vi kanske alla levt på ett eller annat sätt, metaforiskt eller bokstavligt.
Det är en hitkavalkad på 15 låtar som den korta konserten på sina 75 min bjuder på (60 min om man ej räknar med extranummer), och publiken får en koncentrerad dos Olle Ljungström. Under det andra och sista extranumret ”Den norrländska präriens gudinna” bjuds vi mitt i låten till och med på lite lagom förolämpande aggressivitet, när han gastar åt oss från scen att sköta om våra bedrövliga liv, och varnar oss för att göra hans familj illa, för då kommer vi fan få veta hur det känns. Och så ett hyperironiskt leende av den evige posören och estradören, innan mannen som spelar vanlig lämnar oss för denna gång.
Bilden är från vårt arkiv.
