Ett av de största misstag man som konsertbesökare kan göra är att välja ut ett enastående minne och gå till spelningen med en tro och förhoppning att det ska låta precis likadant. Nostalgi. Precis de låtar man hörde förra gången eller gången innan i samma versioner som de alltid låtit. Om man har den inställningen finns en väldig risk att bli besviken även om det som levereras från scen håller en ypperlig kvalitet.
Det finns artister som år efter år levererar precis det och, utan att här ta ställning till hur bra jag tycker de är, sällan eller aldrig utmanar sin publik. Bruce Springsteen gör sällan sina besökare besvikna, Iron Maiden gör det inte heller och jag tror inte heller det sexsiffriga antal människor som under sommaren kollar in Gyllene Tiders 114:e återföreningsturné går hem besvikna över att inte fått höra de låtar de alltid älskat, ungefär så som de alltid låtit.
Därför byggs mycket av förhandssnacket kring Prince Rogers Nelsons spelning på Stockholm Music & Arts upp kring hur otroligt fantastisk spelningen på Way Out West 2011 (med rätta) anses vara. Och en förhoppning att det här ska vara precis lika magiskt.
Till skillnad från många av hans generationskollegor har Prince dock aldrig varit intresserad av att stå och stampa i gammalt damm. Den här texten hade blivit för lång om jag skulle ge exempel, men en ny turné (skivorna är en annan sak) med Prince innebär vanligen något oväntat. Prince är nämligen, till skillnad från en gängse bild, inte en snubbe som en gång gjorde massa hits och de senaste 20 åren inte gjort något av värde. Han är en musikälskare vars kropp är och andas funk, soul, pop, kärlek till musik. Hans gamla hits har musikaliskt sett en måttlig betydelse för honom själv, Prince är betydligt mer intresserad av att skapa ett sjuhelvetes groove än att ännu en gång spela alla sina 80-talshits i precis de versioner som publiken vill höra.
Prince har med sig sitt nya band till Skeppsholmen. Det soulfunkiga NPG har bytts ut mot det mindre 3rd Eye Girl. Det är klassisk rocksättning – bas, gitarr och trummor där endast basisten Ida Nielsen (från Danmark) känns igen från tidigare konstellationer. Prince populära sidekick från senaste upplagan av NPG, den skönsjungande Andy Allo, har bytts ut mot Donna Grantis, en flyhänt och otroligt begåvad gitarrist med hårdrocksmanér. Det är ungefär det vi behöver veta för att förstå vart denna spelning är på väg.
Bandet inleder med furiös rockfunk i mördartempo som har mycket lite att göra med den hitparad som Prince radade upp i Slottsskogen för två år sedan. Delar av publiken ser förbryllade ut. Donna gör minst två solon per låt och Prince själv öser på utan sans. Men, och det är nog mycket Idas förtjänst, det är fortfarande bra funk. Och Prince är så inne i groovet att i stället för att spela en specifik låt frågar han publiken efter en kvart om det är ok att han och bandet jammar lite (fast jammet mynnar efter ett tag ut i Mahavishnu Orchestra-trummisen Billy Cobhams ”Stratus”).
Ungefär i tre kvart spelar Prince ut sitt ”jag spelar väl för fan vad jag vill”-register. Sen sätter han sig vid det dittills oanvända pianot och börjar ge publiken vad de vill ha. ”I Could Never Take The Place Of Your Man” och en oerhört stark version (som skulle hyllats unisont om den var 30 år gammal) av ”The Breakdown” – nyligen läckt från Prince arkiv av outgivna låtar, ”The Vault” – följs av ett litet medley av hits och så avslutas ordinarie set med ”Purple Rain” där det klassiska gitarrsolot bytts ut mot piano och i jämförelse med hur låten kan låta live är det inte mycket att skriva hem om även om det naturligtvis låter fantastiskt ändå.
Prince visar sitt unikum genom att spela extranummer längre än vad den ordinarie delen varat. Han gör fantastiska versioner av ”She’s Always In My Hair” och ”Sign O The Times” och får publiken att sjunga med i ”Nothing Compares 2 U”. Han är på ett oerhört gott humör och vrålar ”Stockholm” fler gånger än någon kan hålla räkningen på. Efter två timmar och 20 minuter har han spelat igenom åtminstone delar av nästan lika många hits som han spelade i Slottsskogen. Versionerna har varit lite kortare, ibland lite tamare men ibland också betydligt rockigare än vad de var då. Men oavsett har nästan varenda sekund av den här spelningen varit på en nivå som de flesta artister bara kan drömma om.
Man får ha vilka förväntningar man vill på en konsert. Oavsett vilka man hade inför Prince på Skeppsholmen denna söndag finns det ingen artist som kan kombinera integritet, sväng, hits och total musikalitet på samma sätt som Prince. Ingen annan kommer ens nära. Och det är oerhört glädjande att bevittna en artist som efter mer än 30 år som världsstjärna fortfarande mer drivs av kärlek till musik än av tvånget att leverera nostalgi.
PS! Fotografering var förbjudet under spelningen, därav ingen bild.
