Music & Arts, dag 3

Dagens knashatt tilldelas Linnea Martinsson i Lune som helt enkelt bestämmer sig för att ha en musikalisk picknickperformance på scenen tillsammans med en sidekick. Det är roligare än vad det låter som, i alla fall en stund. När Martinsson skuttar omkring i en grön baddräkt och sidekicken öser guldglitter över publiken till svängiga beats är det lätt att ha överseende med det strentrista akustiska parti som sedan följer. Är dock fortfarande osäker på vad det egentligen var vi bevittnade.

En av årets bästa skivor är Blood Donation signerad Mariam The Believer och scenshowen hon bjuder på den här söndagen är något alldeles extra. Uppbackad av ett storband med körsektion och blåsare ger det Mariam Wallentins musik en helt ny tyngd som klär den alldeles utmärkt. ”The String of Everything” blir till en blytung psalm när den framförs av ett dussin kultister i blodröda kläder. Jag vill aldrig att den ska ta slut. ”Somewhere Else” skänks en ny dimension med den tunga kören i bakgrunden. Bandet bjuder på marschtrummor, saxsolon och en alldeles för fet bas. Och så Mariam själv som med en imponerande scennärvaro visar att hon är här för att stanna.

Billy Bragg kliver upp på stora scenen med nyväxt skägg, öppna sandaler och en skopa gott humör. Den blodröde folksångaren spelar kompetent pubrock, vassa folksånger och en del konstigheter (som den märkliga klagovisan ”Handyman’s Blues”). Kompbandet är kanske lite i säckigaste laget men det gör inte så mycket när Bragg håller låda om allt från svensk melankolik och insekter i Texas till samkönade äktenskap och legalisering av marijuana. Framförallt är Bragg rolig och humor tillsammans med ett viktigt budskap är en potent blandning. När han får hela publiken att sjunga och göra lustiga rörelser till en omstöpt version av Bob Marleys ”One Love” med budskapet att väst ska efterskänka Afrikas skuld är det både vackert och lite rörande. Bäst blir det i avslutande, furiösa klassikern ”A New England”, Woody Guthrie covern ”You Fascists Are Bound To Lose” och vackra ”Way Over Yonder In Minor Key”.

Innan det är dags för det stora lilla akten bjuds vi på en elegant konsert med kammarsoul från Birmingham. Laura Mvula debuterade med det hyllade albumet ”Sing To The Moon” i år men känns redan som ett fullblodsproffs. Uppbackad av en tajt stråktung ensemble framför hon sina nusoul svalt, snyggt och kompetent. Det är aldrig mindre än bra men de absoluta topparna saknas också vilket resulterar i en trivsam men i slutändan ganska lättglömd stund i eftermiddagssolen. Men med några fler skivor i bagaget kan hon nog växa till något riktigt stort. Att även Mvula väljer att göra en cover på Marleys ”One Love” får väl anses som en kosmisk slump, men publiken är i allafall med på noterna.

Annars är kvällens roligaste ögonblick när Prince presenterar sig själv med: ”And I am: Lauura Mvuuula”. Men det är – som det heter – en annan historia som ni kan läsa om i en egen artikel här intill.

× × ×