Bobby Womack borde inte kunna stå på Cirkus scen. Womack är en man som ständigt har fått kriga sig igenom ett liv fyllt av olyckor, sjukdomar, våld och död. Sexuellt utnyttjad av sin kusin, därefter förskjuten av sina bröder. Misshandlad, dödshotad och hatad efter att ha gift sig med sin mentor Sam Cookes änka Barbara Campbell efter att Cooke skjutits till döds 1964. Två bortgångna söner, den ene för egen hand medan den andra kvävdes som tvååring mellan madrassen och kudden samtidigt som den tungt drogberoende Womack befann sig i ett annat rum, omedveten om någonting förutom det stundande kokainruset. Sin närmsta bror, som låten Harry Hippie är skriven om, blev knivhuggen till döds av sin svartsjuke flickvän efter ett bråk 1974. En bråkdel av detta hade förgjort de flesta. Om man sedan lägger till den diabetes, tjocktarmscancer och numera även en begynnande Alzheimers som den äldre Bobby Womack har kämpat emot de senaste åren framstår det som ett smärre mirakel att han kan stå upp, än mindre sjunga.
När Sly Stone låste in sig i sin Bell Air-villa 1971 för att tillsammans med apor, pitbulls, livvakter, skarpladdade vapen och kilovis med kokain för att spela in funk-mästerverket There’s a Riot Goin’ On var det bara en man som mitt i det hedonistiska kaoset kunde spela gitarr och arrangera merparten av låtarna: Bobby Womack. Med en hud lika grov och härdad som sin fantastiska gospelröst har han genom livet blivit tvungen att skaffa sig en förmåga att med skakig kompass navigera genom de värsta livsöden. Kombinerat med en låtskrivarförmåga som ständigt blickar framåt och prövar nya grepp har Bobby Womack placerat sig i den väldigt snäva skaran av klassiska soul-artister som fortsätter vara relevanta. Förra årets The Bravest Man in the Universe var en triumf som kändes lika modern som passande för den idag 69-årige Womack.
Det är med tanke på den skivans framgångar förvånande att Cirkus på onsdagskvällen inte är mer välfyllt än att stora skynken får avgränsa övre delen av läktarna. Kanske är det biljettpriserna som skrämmer bort folk, biljettpriser som motiveras av att vi förutom Womack får ett 13 man stort soulband som mer än nog motiverar entréavgiften. Med körsångerskor som får huden att knottra sig och en blåssektion som pumpar fram blaxploitation-slingor skapas utrymme åt Womack att luta sig emot när åldern gör sig påmind. Men trots att han ibland får extra hjälp av körsångerskorna vid refrängerna är det ändå en pigg 69-åring som ideligen försöker göra om Cirkus till en gospelkyrka.
Publiken är dock för liten och reserverad för att ryckas med i den gospeleufori som levereras både i den nästan 40 år gamla Daylight som i den nya Love Is Gonna Lift You Up. Tydligt är dock hur väl det nya albumet smälter in bland de låtar som är ett halvt sekel äldre, ett verkligt bevis på Bobby Womacks låtskrivartalang och bandets följsamhet. När Bobby Womack till slut leds ut efter en rumphuggen avslutning där hans vackraste ballad på över 30 år, Please Forgive My Heart, inte spelas är det första gången jag ser en publik som inte omedelbart vänder sig mot dörrarna utan istället fortsätter försöka klappa in bandet igen. Den tappraste mannen i souluniversum har dock redan skyndat iväg på sin krokiga livsbana bakom svarta solglasögon.
