Om fredagen publikmässigt tillhörde Rihanna så är det inget snack om vilken som är lördagens huvudattraktion för de allra flesta. Mängden hårdrockströjor har ökat lavinartat och under min väg till Roskildefestivalens presscentrum på morgonen kan jag inte se slutet på kön som redan har bildats till ”front row”-sektionen inför Metallicas spelning på Orange Stage klockan 22:30.
Det är utan tvekan en riktigt stor händelse att de allra största ur ”The Big 4 of Trash Metal” i år gör sin enda Europaspelning på Roskildefestivalen. Idag glömmer vi bort Lulu, kriget mot Napster (och paparazzibilderna på James Hetfield iklädd rutiga shorts) och hyllar Metallica för de klassiska album de gjorde under 80-talet. För hur The Black Album blev miljoner av MTV-tittares (inklusive mitt då 10-åriga jag) första riktiga möte med hårdrocken. Och för att de idag är ett välsmort arenamaskineri som helt klart levererar – men det återkommer jag till senare. En hel festivaldag åsterstår innan klockan slår 22:30.
Då jag med få uppehåll tillbringade fredagen springandes mellan de olika scenerna så är lördagen segstartad i jämförelse. I gengäld blir det en rad krockar senare under kvällen vilket (kombinerat med att den ständigt tilltagande mängden Metallica-fans gör det svårare att röra sig på området) gör att jag måste prioritera hårdare bland mina markerade programpunkter.
Efter att ha inlett festivaldagen med att irra runt en stund landar mitt första val på Asgeir Trausti. Islänningen nominerades till 2012 års ”Nordic Music Prize” (ett pris som kammades hem av svenska First Aid Kit). Hemma på Island är han superstjärna och jag ser en del av de isländska flaggviftarna från gårdagens konsert med Of Monsters and Men bland publiken. Asgeir är i grund och botten en traditionell singer/songwriter som använder diskret elektronik på ett liknande sätt som James Blake. Kanske skulle han kunna passera för en korsning mellan nämnda Blake och färöiska Teitur – utan att ha varken James idérikedom eller Teiturs berättarförmåga. Det låter fint men någon stor scenpersonlighet är han då sannerligen inte. Det ger ett väldigt nervöst intryck när han sitter hopkurad bakom sitt keyboard uppbackad av tre (till synes lika nervösa) kompmusiker. Jag tappar intresset och går och äter falafel istället.
Ett mer bestående intryck lämnar danska nihilistpunkarna Iceage (bilden). Till utseendet skulle de kunna passera för ett pojkband men självaste Iggy Pop har utnämnt dem till det enda riktigt farliga punkbandet i modern tid! De spelar en väldigt mörk och skitig (men melodiös) form av punk med inslag av noise och industri. Efter den kryptiska inledningen där en förinspelad ljudslinga loopas under tio minuter utan att något mer händer så är det katarsis hela vägen. Mungiporna pekar nedåt, sångaren Elias ömsom sjunger, skriker och slänger runt med mikrofonstativ, ölburkar och blombuketterna(!) som ingår i scenshowen. Det kräver förmodligen en lätt släng av masochism att till fullo ta det till sig. Själv är jag mycket fascinerad men säkerhetsvakterna vid scenen skakar på huvudet och ser oförstående ut.
