Fredagen på årets Roskildefestival har mycket att erbjuda även för någon som, likt mig, inte är så intresserad av dagens headliner Rihanna. Inledningen kan knappast bli bättre: Klockan 12 på dagen, bland nyvakna campare som inte hunnit borsta tänderna ännu, får The Soul Rebels igång en funkfest utan dess like! Med den okonventionella sättningen sex blåsare (som även hanterar sång- och rap-partier) och två trummisar gör de en sjukt svängig hybrid av old school-funk, soul och hip hop.En rolig detalj är att The Soul Rebels har för vana att slänga in några oväntade covers i sina set. I Roskilde hinner de stöpa om Kanye Wests ”Touch The Sky”, Eurythmics ”Sweet Dreams”(!) och Michael Jacksons ”Billie Jean” i funkversioner. Och efter spelningen är jag helt övertygad om att ”Billie Jean” inte kan ha varit menad att framföras på annat sätt än av en extremt funky blåssektion! Publiken är med på noterna och vid ett tillfälle får The Soul Rebels alla att sätta sig på marken för att sedan hoppa upp – inte dåligt åstadkommande av en obskyr öppningsakt!
Efter den arla funkurladdningen blir det några timmar med mer avslappnade tongångar. Först ut är norska Highasakite vars stämningsfulla dreampop måste vara ett väldigt passande soundtrack åt de bakfulla festivalare som lagt sig för att sola på gräsmattan utanför Pavilliontältet. Highasakite gör rak, melodiös indiepop utan att ha särskilt mycket konstigheter för sig (förutom scenkläderna som ser ut att vara lånade av CocoRosie). Ibland går mina tankar till Beach House, kanske främst på grund av elorgeln och den avslappnade ”sommarkänslan” musiken ger mig. De har tveklöst ett antal riktigt starka låtar i repertoaren men minnet av dem bleknar, ställt jämte den utomkroppsliga upplevelse som Dead Can Dance levererar. Återkommer med en fullständig rapport om Dead Can Dances spelning.
Efter den vackert stämningsfulla Dead Can Dance-konserten följer den totala motsatsen på Orange Stage: Det, sedan ett antal år tillbaka Hank von Helvete-lösa Turbonegro (med klart godkända ersättaren Frank Sylvester). En gång uppfann de genren death punk, en blandning av rak rock’n’roll, punk och metal med mycket homoerotik och en rejäl dos väldigt grov humor. Idag lever de främst på sina gamla meriter och föga oväntat är det låtarna från klassiska ”Apocalypse Dudes” som framkallar mest jubel (och avslängda kläder) från festivalens minst hämmade publik. Det är riktigt underhållande och kräver ingen större tankeverksamhet – man behöver bara uppskatta rak rock’n’roll (och lite hederlig gammal underlivshumor) för att dras med.
Nordens största musikfestival har som vanligt en hel del besökare från Island. Alla tycks de ha samlats framför Arenascenen för att se unga landsmännen i Of Monsters and Men(bilden) – ett band som frambringar mycket patriotiskt isländskt flaggviftande.
Likheterna med Björk stannar vid att sångerskan Nanna Hilmarsdóttir gillar att bära knasiga, färgglada kläder. Istället handlar det om melodiös folkrock med storslagna Arcade Fire-liknande arrangemang. De förvandlar enkla ”la la la”-refränger till stora arenahymner, ett tilltag som även fungerar bra live (trots de två sångarnas märkbara begränsningar). Uppbackad av den snygga ljusshowen gör sjumannabandet (vars sättning – likt Arcade Fire – rymmer såväl dragspel som trumpet) ”Lakehouse” till den vackraste låt jag hört om hur det är att vara ung och tillbringa sommarlovet på Island.
