Det finns bra spelningar – och så finns det spelningar som förflyttar åhöraren i tid och rum till något större och vackrare (och i Dead Can Dances fall: något mer pretentiöst). Bara några minuter in i deras konsert, när de storslagna keyboardmattorna breder ut sig över inledande ”Children of the Sun”, sprider sig en varm, lugnande känsla genom hela min kropp. När det väl är slut en och en halv timme senare är det som att vakna från en underbart vacker dröm. Inte ofta man känner så under en konsert – men sedan är Dead Can Dance inte något vanligt band heller.
Duon Brendan Perry och Lisa Gerrard startade i början av 80-talet som ett mörkt postpunkband i stil med samtida The Cure och 4AD-kollegorna Clan of Xymox. De tröttnade dock snabbt på popmusikens begränsningar och började istället hämta inspiration ur allt från medeltida kyrkomusik till afrikansk polyrytmik. Fram till uppbrottet 1998 gav de ut en räcka album påverkade av musik från världens alla hörn ur alla tänkbara tidsepoker. De fann ett uttryck som är så eget att ingen har lyckats ta efter eller ens en gång vågat sig på att försöka kopiera det.
När de gick skilda vägar i slutet av 90-talet lämnade de ett tomrum efter sig. Men häromåret återförenades de och det är med riktigt lyckade come-back-plattan Anastatis i bagaget som de besöker Roskildefestivalen år 2013 för sin första spelning någonsin på dansk mark!
Brendan och Lisa är uppbackade av ett band med två keyboards och en hel uppsjö slagverk i sättningen – de flesta så udda att jag inte lyckas lista ut vad de är eller ens hur ljuden framställs. Den musik Dead Can Dance gör idag må ligga en bra bit från mörka postpunk de inledde karriären med – men de har aldrig brutit helt med sitt gotiska förflutna (så sent som 1993 lånade de inledningsraderna ”Procession moves on, the shouting is over” från Joy Divisions ”The Eternal” till egna ”The Carnival is over”).
De gotiska dragen förstärks och framtoningen är precis så vackert högtravande och dramatiskt allvarsam som man hade kunnat gissa på efter att ha lyssnat på deras musik. Lisa är klädd i vad som liknar en lång aftonklänning (med matchande mantel) och har håret uppsatt i en ”Princess Leia”-liknande frisyr. Det är i ögonblicket hon öppnar munnen som jag ännu en gång blir påmind om varför hon är en av mina favoritsångerskor. Hennes sångstil är helt egen och rösten tycks stark nog att färdas genom glas, metall eller vilket material som helst.
Mina favoritlåtar med Dead Can Dance tenderar trots det, att vara de som Brendan sjunger på. När han i nya ”Amnesia” – en av många låtar om livets förgänglighet – når fram till raderna ”Nothing seems to last/Can you really plan a future/When you no longer have a past” får mina tårkanaler jobba hårt för att inte brista. När Lisa målar graffitti med sin röst över den storslagna ”The Host of Seraphim” vill gåshuden längs mina armar inte försvinna.
Det finns band som gör bra spelningar – och så finns det band som förflyttar åhöraren i tid och rum till något större och vackrare. Dead Can Dance hör till den senare kategorin – och den här Roskildefredagen var de både det mest pretentiösa och det allra vackraste inslaget.
