Matt Corby har inte alltid tagit den lättaste vägen till att nå sina drömmars mål, men efter att ha genomgått diverse hinder och tuffa prövningar står han där till slut efter mycket slit. Som ett kvitto på det belönades hans låt ”Brother” med utmärkelsen ”årets låt 2012” i hemlandet Australien. Nu är han redo att presentera sig för resten av världen på sitt eget lilla sätt, en bit i taget. Rockfotos skribent Wai Kei Fung fick träffa en artist som för tankarna till Jeff Buckley och Nick Drake under hans Sverigebesök.Det är lätt att göra misstaget att sortera bort Matt Corby innan man ens givit honom en chans. Han har många av de attribut som gör att man vill placera honom i en kategori som kanske inte är helt korrekt med den musik han står för. Han har ett attraktivt utseende, pratar med en skön dialekt och verkar så där lagom skönt laid back. Men lyssnar man på låten ”Brother” ett par gånger så är det svårt att inte fastna för den engagerande låten.
Musikalisk stjärna redan som ung
Det hela började när Matt redan som femåring spontant sjöng i sin musikklass. Det ledde till att han fick gå till rektorns kontor och upprepa prestationen en gång till. Rektorn blev så imponerad att Matt fick sjunga inför hela skolan som följd. Det var startskottet för Matt och hans artistdrömmar. Men det skulle dröja ända tills han blev 14 år innan det var dags att ta nästa steg. Han lämnade skolan och hoppade in i ett band. Det blev turnerande med dem i 15 månader innan det fick vara nog. Under turnerandet försökte han att studera samtidigt, men musiken var mycket mer intressant. Vid 16 år tog han beslutet att ställa upp i den Australiensiska versionen av Idol. Det bar hela vägen fram till finalen, men där slutade han som tvåa. Något han är väldigt glad över idag.
– Om jag hade vunnit skulle det inneburit slutet för mig. Redan innan allt ens börjat. Jag skulle ha blivit tvungen att sjunga vad de än gav mig och förmodligen blivit droppad från skivbolaget inom ett år. Och förmodligen slutat med att jag börjat jobba på ett kafé.
Så för att få distans till hela grejen och kanske även få folk att glömma lite lämnade Matt Australien som 18-åring för nya upplevelser. Han landade i London på vinst och förlust. Kände ingen där och hade ingen aning var han skulle börja. Han fick möjligheten att spela lite gigs här och där och träffade nya människor vilket ledde till fler spelningar och till nya kontakter. Det i sin tur resulterade i att han en dag blev erbjuden ett skivkontrakt.
– Killarna på Communion kom upp till mig och en annan kille en kväll. Vi hade gjort en spelning på ett nerlagt kafé. De sa att de tänkte starta ett skivbolag och ville veta om jag ville vara en del av det. Det skulle vara en familjär känsla och de hade en egen studio. Jag sa ”Fuck yeah. Självklart!” och tänkte ”vad ska jag annars göra?” – säger Matt med ett leende.
”Jag är som en jävla galning”
Tillsammans med Communion har Matt givit ut två EP:s – Transition to Colour samt Into the Flame. Efterhand blev livet något enklare i London. Matt hade skaffat sig ett gäng vänner som han kunde lita på och kunde känna sig hemma. Men London var ändå en plats som han inte kunde stanna kvar på. Det var allt med tempot och attityden som finns där som drev honom galen. Så Matt åkte vidare till Los Angeles där han spenderade fyra månader. Något som resulterade i vad som blev den nya singeln, ”Resolution”.
– Det är typ av min hyllning till världen när jag bodde i LA och var så rädd för människor. Låten kom till när jag insåg att utan människor skulle jag inte vara någonting. Det skulle inte finnas något. Ta bort alla människor och det skulle inte vara något kvar. Det går inte att komma ifrån att alla bara tänker på sig själva och deras existens. Det var mitt sätt att säga att människor är viktiga för mig. Om det inte är viktigt då har man bara blivit en girig jävel. Att försöka få till saker så de bara är ens egna spelar ingen roll i slutet ändå. För en dag kommer vi alla att dö och alla sakerna kommer att gå till någon annan.
Det är genom låternas texter som man verkligen får lära känna Matt som person. Så gott som alla texter han skriver är introspektiv. Han skriver texter hela tiden. Ofta är det i form av hela låtar men det mesta förblir kvar i hans egna noteringsblock. Det är som en dagbok och mycket kan verka osammanhängande men för honom får de speciell mening.
– Mina texter är mycket inåtvända. Mycket av det är riktat mot mig. Även när jag skriver i tredje person talar jag om mig själv. Jag vet att det kanske låter lite som megalomani, men under de senaste 22 åren är jag den personen som jag känner bäst. Vilket är en lite konstig sak att säga, för nu skulle jag säga att jag inte vet något om mig. Jag är som en jävla galning. Jag förstår inte alltid allt som händer, men jag är ändå på en bra plats i livet. Jag försöker att lära känna sig själv. Så låtarna börjar sakta förändras. Det lyriska innehållet börjar ändras och det är därför den här skivan har varit på is en liten stund. För jag vill skriva något tyngre. Om mig själv och mina problem som är något verkligt.
Hemliga trädgårdsspelningar
Något som Matt Corby har gjort till sin grej är hans ”secret garden”-spelningar. Det är något så enkelt som att han kommer överens med ett av hans fans som har en tillräckligt stor trädgård för att kunna ta emot Matt och hans band samt att ett mindre antal fans skall få plats. Den första officiella secret garden-spelningen i Sverige ägde rum i Borlänge under förra veckan. Men hela grejen startade i en period då Matt allvarligt övervägde att lägga av med musiken helt och hållet.
– Det var då hela secret garden-tanken kom till. Jag gör spelningar i folks trädgårdar och att ta musiken till människor är en ganska cool grej att göra. Det är bara jag och 80 personer. Det finns inget mellan oss. Om du inte klarar av att hantera en sådan miljö då bör man inte hålla på med musik. Det är där jag fått denna ångest att skriva riktig skit. De här människorna är verkliga. Jag kan se dem respondera till det, på ett verkligt sätt. Precis som jag behöver tänka, är jag ärlig nog? Kan jag vara mer ärlig? Kan jag konfrontera dem mer? Kan jag dra folk ur medelmåttighet med vad jag gör på ett bra och positivt sätt? Jag sprider lite kärlek. Musik är coolt. Det gör coola saker med folk. Att det är ett universellt språk är också riktigt coolt.
Första albumet snart klart
Så fort som den här turnévändan tar slut kommer Matt att fokusera helhjärtat på att avsluta sin första fullängdare. Något som inte är helt lätt att göra då han är en perfektionist enligt egen utsago. Hela skivan kommer innehålla nytt material och det är väldigt skrämmande för honom. Det viktigaste är att han får ut det han vill säga musikaliskt och som håller genomgående under hela albumet.
– Jag klarar inte av att något är halvbra ens i mitt eget huvud för det är inte acceptabelt för mig själv. Men det borde nog lösa sig. När jag kommer tillbaka har jag två månader på mig att fixa det. Jag försöker fortfarande att sätta allt på plats och jag kommer att göra så mycket jag kan helt själv. Det kommer även vara med ett par killar som jag kan lita på musikaliskt och respekterar verkligen deras åsikter. Samt de är galna jävlar och det kommer att bli en galen process. Vi kommer att komma till kärnan av en massa skit om mig. Mig som människa och mig som en musikalisk enhet. Det kommer att bli sjukt roligt. Men jag kommer förmodligen att bli galen på kuppen, men på ett bra sätt!
