Ockult doom av ett hyfsat klassiskt snitt från Texas, kan det verkligen vara något? Ja, uppenbarligen! Venomous Maximus debutplatta blandar både tydliga influenser från äldre genrejättar med mer sentida akter och lyckas väl med att föra samman de båda sidorna och skapa en angenäm lyssningsupplevelse. Bandets sound drar många paralleller till brittisk, doominfluerad heavy metal, vilket bidrar till att ge musiken en mer direkt prägel utan att för den sakens skull kompromissa med tyngden.
Varianter av ockult rockmusik har onekligen fått ett rejält uppsving under de senaste åren, och visst spinner Beg Upon The Light vidare på den trenden i viss mån, främst i form av lyriken. Houston-kvartetten bidrar dock med en egen variant på det greppet, möjligen mycket på grund av bandets många influenser, vilket gör att albumet inte blir en trött kopia på något som gjorts otal gånger tidigare. Gregg Higgins vokala insats är distinkt, stabil men samtidigt varierad i sitt uttryck, vilket ytterligare ger albumet pondus och gör att musiken står ut.
Releasedatum: 3/7 Skivbolag: Napalm Records Bästa spår: Hell’s Heroes
Genretroget är musiken tung, och det finns många riff som mer än levererar tillsammans med partier som inbjuder djävulsdyrkan. Samtidigt inleds skivan med ett orgelintro, och det lågmälda mellanspelet ”Father Time” är en akustisk historia som tydligt exemplifierar att bandet har flera sidor. Det är överlag en spännande och genomtänkt skiva, som visar att det kan vara nog så givande att tänka ett steg längre och komponera med ett öppet sinne.
7/10
