Trion Postiljonen har hyllats enormt för sin nyligen släppta debutskiva Skyler. Bandet själva var i Kina och spelade när albumet kom och all framgång lyckades gå dem förbi för ett litet tag. Men nu är de på svensk mark igen – Rockfotos Anna Lindeberg träffade Postiljonens Daniel Sjörs, Joel Nyström Holm och Mia Bøe i samband med Hultsfredsfestivalen på STOXA.
Jag hörde att ni var i Kina och spelade nyligen, hur kommer det sig?
Joel: Han som tog dit oss jobbar med indiescenen i Kina. Eller ja det finns ingen indiescen där, för visumen för artister kostar typ hundratusen per spelning och sen ska staten läsa igenom alla texter. Så han kör lite illegala grejer. Så vi spelade ändå, på turistvisum…
Daniel: För det går liksom inte att göra något annat. De som flyttar till Kina och jobbar, som många gör, och försöker hitta nåt band är köra. Man kan liksom inte spela i ett band, för om man flyttar dit så har man ett “work visa”, och för och få spela på typ en klubb så måste man ha ett “performance visa”, och det går inte att få båda liksom. Det är rätt konstigt.
Mia: Så vi spelade liksom outside the law när vi var där. Men det var kul!
J: Jättekul! En otrolig upplevelse. Och så hamnade vi ju inte i fängelse. Stängde de av musiken skulle vi hoppa av scen och gå in i logen sa de.
Ni har ju fått bra kritik och så i och med debutsläppet nu. Går det att ta åt sig av sådant än så länge?
J: Vi åkte till Kina samma dag som vi släppte albumet, och i Kina så är Facebook, Twitter och Google blockat så man kan inte gå in på det.
D: Så vi hade ju ingen aning om hur det gick för vårt album, vi var ju där i två veckor, så när vi kom till Arlanda så var det Facebook som gällde!
M: Men samtidigt så var det rätt härligt att bara kunna släppa det där.
J: Det gick ganska bra ändå. Eller ja, man vet inte vad bra är heller, det är ju första gången vi gör den här grejen med att släppa skiva.
Vad blir ni influerade av?
J: Bilder och landskap och minnen.
D: Det låter sådär cheesy, men det är faktiskt så. När man typ varit på en festival eller en resa och så filmar man lite, små klipp liksom, och sen gör man en liten slide-show av de klippen. Den musiken som är i bakgrunden är alltid så.. skön. Nostalgisk. Sån musik gillar jag verkligen.
M: Man vill liksom skapa ett soundtrack till nån annan.
J: Vi har aldrig sagt att “den här texten ska handla om…” utan det är alltid mer “ den här låten ska kännas som när det är såhär” eller typ “den här ska kännas som att man är här och gör det här”.
M: Melodin och texten blir som låten blir, det är som att man går in i låten och känner det som redan är där.
Ni är från Norge och Sverige? Hur träffades ni?
M: Vi möttes på en musikskola i Stockholm.
J: Första dagen vi träffades så började vi göra musik ihop, och det är 1 ½ år sen.
D: Det har hänt rätt mycket faktiskt. Det som är kul är att vi umgås ju typ varenda dag och det känns kul att uppleva allt det här med dessa två.
M: Vi är som en liten familj. Som när vi varit i Kina, i 12 dagar, och något av det första vi gör när vi kommer hem är att börja chatta med varandra..
D: Det är så kul, för det blir så o-business-aktigt, vi är bara såhär kärleksfyllda. Vi är bara med varandra, jämt. Vi är som en liten familj.
A: Ni har ju blivit jämförda med bland annat M83, vad tänker ni om det?
J: Jag har bara hört “Midnight City”…
M: Är det på grund av saxofonen i den låten kanske? Det är lite åttiotalsvibbar också, kanske…
J: Det konstigaste jag har sett, det är Sigúr Ros!
M: Det förstår jag inte alls.
D: Den kanske har att göra med Mias röst?
J: Dom har jag inte heller lyssnat på. Och inte Cocteau Twins och Air France heller.. Men det är ju jättehärligt att folk hittar likheter. Det är bara att man inte har lyssnat på det, direkt. Jag måste börja lyssna på dem bara för det.
De banden spelar ju massor live, skulle ni också vilja ha det så? Eller är det ni tre som gäller?
J: Just eftersom att det bara har gått 1 1/2 år så. Vi har gjort alla låtar, jobbat med skivan, och så helt plötsligt kommer live-spelningarna. Men tja, nu har vi det nog som vi vill ha det, vi skulle ju kunna ta in diverse musiker, eller Jonas är ju med och spelar saxofon ibland, men nu vill vi bara vara vi tre.
D: Kanske mer i framtiden, ta in ett helt band och så. Men det känns skönare att bara vara vi just nu. Det är mer kärlek! Det blir liksom mer äkta för oss.
Hur stora ska ni bli då? Finns det en gräns?
J: Det man vill är ju att kunna överleva, och bara göra musik. Det är en ganska bra gräns. Jag behöver inte bo i ett slott på Irland, jag kan bo i en liten lägenhet så länge jag klarar mig.
D: Så länge mina barn klarar sig!
M: Jag tänker att när det inte är kul längre, då vill jag inte köra mer. Men så länge det är såhär så kör vi på så länge det går.
