Frank Ocean blickar mot Marvin Gayes soulhimmel. Ljudbilden är sparsam, minsta förskjutning ger märkbara förändringar. Oceans röst är bedövande vacker, lite sorgsen i tonen, för att i nästa stund tillta med en kraft som får himlavalvet att darra. New Orleans-sångaren bevisar omdelbart att han är den moderna soulens absolut största stjärna.
Konstaterar att detta framträdande utklassar alla spelningar som jag upplevt den senaste tiden. Frank Ocean borde helgonförklaras, Bråvalla borde förkunnas helig mark (Norrköpings Santiago de Compostela). Undertecknad skulle vallfärda varje år.
Spelningen inleds med nya ”California”, där en återhållsam Ocean bevisar att väsnas – se Odd Future – inte är enda sättet att nå ut. Den vitrandige soulsångaren är avslappnat kaxig, medveten om att publiken kommer att lyssna på hans känslofyllda kortnoveller. Och redan i andra låten ”Novacane” försvinner de inneboende tvivlen om grusade förhoppningar – Ocean infriar de högt uppsatta förväntningarna med en självklarhet som borde vara omöjligt efter ett enda album. Sångaren radar upp moderna klassiker från den sönderkramade debuten Channel ORANGE. Publiken ger tillbaka med villkorslös kärlek. Och de brinnande palmerna som utgör kuliss till “Bad Religion” gör mig mållös.
Klimax nås vid omtumlande singeln ”Pyramids”, som framförs på ett sätt som framkallar beständig gåshud; bandet spelar med en slick fingertoppkänsla – följer manus till punkt och pricka – medan Ocean framför sitt mästerverk utan att tappa koncentrationen en enda sekund. En gudabenådad liveartist. En konsert att minnas.
