Depeche Mode: Globen, Stockholm 27/6

Shout Out Louds i all förbandspopära, men det här är synthkungarnas afton, så när Depeche Mode äntligen intar position på scen, kan kvällens 23 låtar långa dyrkan börja. Och som jag har längtat och väntat på denna spelning. Och så bönhörd jag blev när jag önskade mig en perfekt avvägd blandning av gammalt och nytt, av maskiner och gitarrer och av Dave Gahan och Martin Gore. Storheten med spelningen är att den både är nostalgisk och framåtblickande – det gamla görs nytt och det nya görs till ett kärt återseende.

Det går inte att beskriva Depeche Mode som annat än giganter. Inom sin genre, som ljus- och ljudekvilibrister och som publikhypnositörer. Den här kvällen bevisar de till fullo varför de förtjänar all den evighetslojala kärlek som fansen ger dem. Globen pulserar av drygt två timmar extatisk allsång och minutiöst blickfölje efter Daves karakteristiska rörelser på scen. Martin Gore rör sig å sin sida inte mycket, men har förmågan att ensam fylla en hel scen med sin röst och närvaro, och när han efter en tredjedel in på konserten nästan sakralt framför ”The Child Inside” och ”Judas” håller vi alla andan och kan andas ut först när ”Heaven” lägligt nog släpper in Dave igen.

Både låtvalen och spelordningen känns perfektionistiskt uttänkta och ja, bandet har till synes åldrats rent fysiskt, men kärnan och känslan är densamma som den alltid varit – text och musik, band och fans är symbiotiskt och passionerat sammanbundna. Jublet stiger maximalt varje gång de riktigt gamla låtarna körs och jag tror knappt att det är sant när ”Black Celebration” bjuds oss och en stund senare följs av ”A Question of Time”, som drar igång mot en svartvit rytmiskt tickande bakgrund.

Att ha varit med om att tillsammans med hela Globen sträcka upp händerna mot Dave, som är kvällens Personal Jesus, och vråla ”Reach out and touch faith” är nästan lika mäktigt som när jag i slutet av det briljanta valet av sista låt, ”Never Let Me Down Again”, lämnar ståplats och går uppför en av trapporna, och andlöst leende ser ner på hela publikhavet som unisont och synkroniserat vevar sina armar, sida till sida, igen och igen. Och jag vet att alla Depecheälskare denna kväll inte ens kan tänka tanken att sluta stå vid deras sida. När nästa turné kallar, kommer vi.

Spelningens låtlista på Spotify: