I väntan på att Stone Sour ska upphöra med att sabotera en av Black Sabbaths klassiska låtar, väntar jag på Earl Sweatshirts ersättare. Ingen mindre än polaren och OFWGKTA-medlemmen Tyler, The Creator. En väntad ersättare när förstnämnde drog på sig en lunginflammation – valet är dock olyckligt med tanke på att det blir kaka på kaka av testosteron-hiphop genom att OFWGKTA tar över scenen utan paus. Sweatshirt är en mer stillsam frontman (se video). Den stund som Tyler framträder på egen hand blir dock underhållande, och frontmannen gör sitt bästa för att vara oengagerat engagerad. Efter ungefär en halvtimme studsar resten av polarna in på scenen och det röjs det jävligaste. Lämnar scenen utpumpad innan de sista låtarna.
Vandrar över området för att mötas av en annan typ av studsande festivalbesökare. I det vita tältet spelar Albin Myers svensk mellanmjölkshouse. Publiken dansar sig till döds när de hör hitten ”Hells Bells”. Underbart! Och festivalen i ett nötskal. Människor är här för att ha kul tillsammans.
I väntan på Frank Ocean sitter jag i gräset framför största scenen för att se Johnossi. Duon är utökad till en trio genom en för mig okänd keyboardist. Vet att Martin Hederos fyllt denna funktion på skiva, men tror att Mattias Franzén sköter denna roll live. Hursomhelst är jag inte särskilt road, det låter lite tradigt och sömnigt. Vem vill sova på festival? Det sprakar dock om ”18 Karat Gold”.
Hänger istället på låset till Frank Ocean, vilket inte hade behövts, eftersom det är förvånansvärt lite folk framför scenen. Men låter denna spelning bli en cliffhanger.
