Proppen ur. Folktillströmningen på fredagen har krympt området en aning, och alla som satt i bilköer under gårdagen släpper hämningarna för att visa att denna festivalsommar är att räkna med. Människor är glada, sommaren visar sitt bästa ansikte och det fälls en och annan glädjetår. Under Frank Oceans konsert öppnar sig exempelvis alla tårkanalerna hos en tjej, som inte vet vart hon ska ta vägen – en kompis/nyfunnen vän hjälper henne upp på sina axlar för att hon ska kunna se bättre. Total lycka. De blir dock tillsagda att detta är förbjudet på Bråvalla, så tjejen får lämna sin utsiktspost. Men hon verkar inte bry sig nämnvärt. Återkommer till Frank Ocean med en exklusiv konsertrecension.
Min festivaldag börjar med en cykeltur. Perfekt uppvärmning och ett bra sätt att förbereda sig inför all fettdrypande festivalmat. Lyssnar till naturen som snart kommer att vara ersatt med baskaggar och svettiga rockmän; i pausen mellan Bullet For My Valentine och Stone Sours amerikanska och andefattiga slentriangrunge, ser jag en taggad Timbuktu överta ljudlandskapet.
Jason Diakité är en sprallig hiphop-farbror. Inga sura miner (om det inte gäller sittande regering). Har dock sett Timbuktu lite för många för att kunna uppskatta spelningen till hundra procent, och publiken verkar fortfarande hämta andan efter Hoffmaestros uppträdande strax innan. Senare under kvällen pratar jag med en skribentpolare som säljer in sistnämnda band som liveexplosion utan dess like. Det ska sägas att vi musikskribenter är ganska ängsliga av oss och Hoffmaestro tillhör de band som ska sågas – nämnda journalist vill därför vara anonym. Själv ska jag försöka se dem någon gång.
