Little Children: ”Feist och jag skulle kunna göra något roligt ihop”

Jag sitter i vardagsrummet och ser den grönskande sommaren utanför mitt fönster. Linus Lutti aka Little Children befinner sig inte i sommarsverige utan i Grekland. Över ett skypesamtal får jag äran att prata med skivaktuella Little Children.

Annie: Jag tycker så mycket om din nya singel ”Falling”. Kan du inte berätta om dess bakgrund och hur den kom till?

Linus: Den är skriven på gitarr och spelades in på gitarr från början och den var nog den enklaste att spela in av alla låtarna. Men sen så tyckte jag att produktionen var så jäkla tråkig så vi gjorde om den, och resultatet hör ni ju på skivan. Det tog fem minuter att skriva den och den kändes helt naturlig – det flöt på väldigt bra, vilket gjorde den väldigt rolig att spela in.

Annie: Hur bestämdes artistnamnet ”Little Children”?

Linus: En jazzsnubbe vid namn Ornette Coleman har en låt som heter just ”Little Children”. Det är en av mina favoritlåtar och så på så vis kom artistnamnet Little Children till.

Annie: Hur kom det sig att du gjorde en EP denna gång och inte ett ”vanligt” album som senast?

Linus: Det kommer bli en fullängdare av denna EP:n med, men vi kände att de låtar som var klara var liksom redo att komma ut. Men i alla fall tre av de här låtarna på EP:n kommer vara med på en fullängdare senare i höst. Men jag tyckte bara det var kul att släppa en till EP. Det är annorlunda nu mot förr, det blir inte en sådan stor process, utan det är enklare nu. Den är ju dessutom bara släppt digitalt och det går ju så fort då. EP-formatet är ganska behändigt. Det blir ett mycket mer koncentrerat och fokuserat sound och jag kan tycka det är roligare att båda släppa och lyssna på en EP än på ett större album. Det är synd att media ofta skriver ut det som att ett fulländat album blir liksom det ”stora släppet”. Men jag håller inte riktigt med där.

Annie: En av dina senaste singlar ”Distant Shouts” var med i serien Grey’s Anatomy i mars i år. Berätta om varför det blev så.

Linus: Jag jobbar med ett sync-företag kan man säga, som är baserat i Los Angeles. Och även med ett amerikanskt management och de kom med idén att få ut den låten då, vilket tydligen funkade! De älskade musiken. Och sen har vi haft med musik i serien Bones bland annat och i den här nya serien Arrow med mera. Och detta är självklart fantastiskt roligt. Det ger både ekonomi och ett genomslag. Vi gjorde ingen PR till den låten, ”Distant Shouts”. Därav märker man verkligen hur stort inflytande den serien har, Grey’s Anatomy.

Annie: Har du någon drömduett eller någon speciell artist/band som du skulle vilja jobba med?

Linus: Oj vad svårt, jag har så många jag skulle vilja jobba med..Men jag tror att Feist och jag skulle kunna göra något roligt ihop! Jag skulle även vilja göra något med grymma The National. Och med Neneh Cherry. Typ dom.

Annie: Vilken är din favoritlåt på den nya plattan?

Linus: Det är den sista låten, ”Oh Help Me Now”. Den blev jättefin. Sen kommer det några fler favoritlåtar på fullängdaren också.

Annie: Varifrån hämtar du inspiration till din musik?

Linus: Överallt skulle jag säga. Men oftast är det väl hur ens livssituation ser ut just då och var man befinner sig i livet. Sen hämtar jag mycket inspiration från musik såklart. Från andra artister, genom att prata med andra som gör musik som en själv. Även att gå på livekonserter ger mycket inspiration. Men jag får nog ändå säga att jag oftast får väldigt mycket inspiration ifrån instrumental musik. Det sätter en i någon annan sinnesstämning, på något sätt. Vilket har varit viktigt för mig.

Annie: Hur många instrument spelar du och vilket är ditt huvudinstrument?

Linus: Det är absolut gitarr. Sen kan jag lira lite piano, lite trummor och lite bas. Men det är mest lite fusk. Men gitarr är helt klart huvudinstrumentet och det jag utgår ifrån när jag skriver låtar.

Annie: Hur ser din sommar ut?

Linus: Det blir några festivalspelningar. Vi kommer turnera runt lite i olika städer hemma i Sverige. Sen blir det att spela in fullängdaren då i slutet på sommaren. Och sen blir det USA igen. Eller ja, i slutet på hösten/början på vintern där. Ett hektiskt år. Men det är bara kul allt som händer. Det är ju ett lyxproblem, vilket man mer än gärna lever med.