Baby Dee: ”Det var kanske lika bra att Påven inte kom”

För de allra flesta är Baby Dee mest känd för de tidlöst vackra sånger hon sjunger med sin säregna röst över utsmyckade, klassiskt sköna arrangemang på de fem soloskivor hon har gett ut i eget namn sedan 2000-talets början. Men häromåret kom episka State Of Grace där hon, med sitt piano, backar upp egensinniga punkdivan Little Annies Tom Waits-liknande berättelser från hemstaden New Yorks ljusskygga kvarter. Rockfotos Anton Lindskog fick en kort pratstund med en av New Yorks mest egensinniga singer/songwriters efter hennes spelning tillsammans med just Little Annie på Inkonst i Malmö.

Baby Dee har en minst sagt brokig bakgrund. Född, som man, år 1953 i Cleveland, Ohio och en gång i tiden pastor i en katolsk kyrka i Bronx – ett jobb som hon lämnade efter könsbytet för att istället försörja sig som gatuartist med små, humoristiska (ofta väldigt oanständiga) sånger som specialitet. Hon har även varit performance-artist (med androgyniteten som säljande gimmick) och hunnit med en kort karriär som arborist – vilken fick ett dramatiskt slut när hon av misstag fällde ett träd på ett bostadshus.

Hon minglar runt lite bland publiken efter spelningen och dricker ur ett väl tilltaget whiskeyglas när vi slår oss ned vid ett litet bord i Inkonsts källarlokal. Hon är en lättpratad person och ger ett mycket vänligt intryck trots att hon är märkbart trött efter spelningen och den långa resan från Göteborg, där de spelade föregående kväll.

Baby Dee är som sagt ute på Europaturné med Little Annie. Punkdivan och forne Crass-medlemmen är bara en av de många namnkunniga artister hon har hunnit samarbeta med genom åren. Hon har spelat harpa tillsammans med Antony & the Johnsons och hennes skivor har gästats av bland annat Bonnie ”Prince” Billy och Andrew WK (ökänd för partyhiten ”Party Hard” – mindre känd för sin karriär som klassisk kompositör). Senaste gången hon besökte Malmö var för ett år sedan i sällskap med legendariska neofolkbandet Current 93, där hon har en fast roll som pianist. Current 93s frontfigur David Tibet är en man med öra för udda talanger – och han hade stor betydelse för tillkomsten av hennes första soloskiva Little Window(2000).

– Låtarna på ”Little Window” var de första jag skrev, berättar Baby Dee. Jag räknar dem i alla fall som mina första. När jag jobbade som gatuartist skrev jag små fåniga sånger med namn som ”Frosty the Manic Depressive Snowman”. Men det var bara små skämtvisor jag hittade på för att få folk att skratta så att de skulle ge mig lite extra dricks.

– Sångerna som hamnade på ”Little Window” skrev jag omkring årsskiftet 1999 till 2000 – och då hade jag inte en tanke på sjunga några av dem själv. Jag har varit musiker hela mitt liv men såg helt enkelt inte mig själv som sångerska. Antony (Hegarty) hade jag lärt känna när jag jobbade som performanceartist i New York – och min förhoppning var att han skulle sjunga dem. Jag gav låtarna till Antony som i sin tur skickade dem vidare till David Tibet. David blev väldigt berörd av vad han hörde och insisterade på att jag skulle sjunga dem själv. Jag var lite tveksam först men till slut gav jag med mig.

Under vår lilla pratstund framstår Baby Dee som en av de mest ödmjuka och osjälviska artister jag mött. Mina frågor om hennes egna storslagna arrangemang på senaste skivan Regifted Light (2011) viftas hastigt och bagatellartat bort. Istället pratar hon om hur mycket hon gillar Christina de Vos omslag till nämnda skiva och om hur glad hon är över kvällens förband Jordan Hunts cover på hennes låt ”On The Day I Die”. Jordan Hunt, som även spelar i Little Annies och Baby Dees kompband, är en ung singer/singwroter som med sin ljusa röst och blyga framtoning för mina tankar till Perfume Genius.

– Jag tycker så mycket om Jordan. Trots att vi turnerar ihop så är det väldigt sällan jag hinner se hans spelningar. Igår kväll kände jag dock på mig att det skulle bli extra speciellt när vi spelade i en vacker gammal teater i Göteborg (Stora Teatern – reds anm), så då tog jag mig tid till att se hela hans öppningsakt. Det slutade med att jag satt och grät högljutt och snörvlade och hulkade som ett barn. Det var så vackert och rörande och…

– Vad var det förresten vi pratade om…ja just det, ”Regifted Light”! Jag är väldigt glad över att du gillar den skivan, den betyder mycket för mig på det personliga planet. Förresten så är jag förlovad med Christina de Vos som har gjort omslaget. Vi ska gifta oss i november.

Grattis!

– Tack!

Många av Baby Dees texter är självbiografiska. Låten ”The Dance of Dimishing Possibilites” (från 2008 års Safe Inside The Day) handlar om ett barndomsminne som haft avgörande betydelse för hela hennes vuxna liv. En dag fick hon se stadens två ”byfånar” Bobby Slot och Freddy Weiss bära ut ett piano på gatan och slå sönder det med varsin yxa. Det var också hennes allra första möte med instrumentet som visade sig finnas inuti pianot…

– Jag kan inte påpeka nog hur viktig den händelsen har varit för allt jag gjort senare i livet. Det fick mig att förstå att det alltid är vad som finns på insidan som är det viktiga. Bobby och Freddy slog pianot i småbitar men de lyckades inte åstadkomma harpan någon skada överhuvudtaget. De gick och hämtade metallsågar och försökte såga sönder harpan men det gick inte så till slut gav de upp och lät den stå kvar. För mig blev harpan en symbol för det rena, oförstörbara som finns på insidan. Jag förstod direkt att jag ville lära mig spela harpa men det dröjde till jag var i 18-årsåldern innan jag kunde köpa en.

Slutligen måste jag bara fråga: Det ryktas om att du vid ett tillfälle bjöd in den före Påven Benedictus XVI, till en av dina spelningar. Är det sant?

– Haha, nej det där kommer från en intervju jag gjorde i samband med en spelning i Berlin för några år sedan. Någon hade nämnt för mig att Påven skulle komma till Berlin samma dag så jag skämtade och sa att jag skulle sätta upp honom på gästlistan. Sen var det någon annan som hörde det och spred ut någon helt bisarr historia om att jag skulle ha träffat Påven. Men så vitt jag vet kom han aldrig till spelningen…

– Jag kommer inte ihåg vad stället jag spelade på i Berlin heter. Vid närmre eftertanke var det kanske lika bra att Påven inte kom för i källaren till samma hus ligger en av världens mest ökända SM-gay-klubbar. Det hade kunnat gå väldigt illa om han tog fel dörr (skratt).

Bilden är hämtad ur vårt arkiv.