Hultsfred – dag 2

Hultsfredsfestivalens andra dag börjar för mig vid halv tre då Hästpojken kliver på gröna scenen. Det är tyvärr riktigt tunt om folk framför scen, vilket kan ha att göra med att campingen var ordentligt vaken till framåt halv fem. Själv vaknade jag vid fyra-snåret av att någon stod vid mitt tält med en megafon och skrek att hela festivalområdet brann . Det regnade. Regn klarar sig dock Hästpojken ifrån, vilket Martin Eliasson pratar om i ett av sina många mellansnack. De försöker verkligen nå fram till publiken, men är var bara ett fåtal som verkar mottagliga vid denna tid på dygnet. Pianisten Matti verkar dessutom ha fått i sig lite för mycket och spelar både fel och framkallar diverse fniss i publiken. Personligen tycker jag det är en jämn medelnivå. Absolut inte dåligt men kanske inte heller ordentligt bra.

Ångrar mig nästan lite över att jag inte gick och såg We Are The Storm istället, eftersom de spelade parallellt. Dessutom fortsätter jag att missa band som Amason och YAST då jag sätter mig och planerar ihop två intervjuer jag ska göra senare. Tillslut hamnar jag på gräsmattan bredvid gröna scenen igen för att se en stund av Kings Of Convience. De lyckades definitivt få rätt tid att spela på, för den mjuka akustiska popen med fina melodier och stämmor passar alldels utmärkt i den varma eftermiddagssolen. Det står en liten skara framför scenen, men majoriteten av publiken sitter med en öl i gräset. Fint framfört av norskarnas version av Simon & Garfunkel.

Sedan kliver My Bloody Valentine (bilden) upp på blå scenen, och tvärtemot Kings of Convience så passar inte solljuset det minsta. Stämningen sjunker lite när röken blåser iväg och ljussättningen knappt är synbar. De går på scenen, säger hej, spelar och hälsar tack och hej innan de går av. Gör det de ska göra. Men vidare show på scen är det inte mycket av. I publiken är det drag ändå, och ljudet är svinhögt. Får berättat för mig efteråt att man kunde höra det mesta ända bort till duscharna som ligger i andra änden av området. Trots aningen ringande öron kommer jag fram till att jag sällan tycker om popmelodier så mycket som när detta band dränker dem i dist.

Jag bortprioriterar Looptroop Rockers, som ersatte Modest Mouse när de ställde in, och ser Frightened Rabbit istället. På väg dit får jag syn på de brutalmörka moln som börjar inta himlen igen, och lagom till att jag klivit in i det stora tältet kring White Stage börjar det återigen hällregna. Solen lyser dock fortfarande och ger ett dunkelt men vackert ljus på scen. När detta sedan kombineras med ljussättningen blir effekten alldeles prima. Och Frightened Rabbit levererar denna kväll, de är glada och publiken får flera mellansnack. Sångaren Scott Hutchinson (som jag även gjort en intervju med – håll utkik!) berömmer bland annat den svenska festivalpubliken för att de kan hålla takten när de klappar. Om man ser till musiken så bränner de av med en av de personliga favoriterna; ”Modern Leaper”, redan som andra låt. Resten av fansen verkar lika glada och det är fullt ös från början till slut. Det kanske är svårt att misslyckas med det när man ibland har hela fyra gitarrer på scen samtidigt, men jag vet inte.