Hultsfred – dag 1

Hultsfredsfestivalen gjorde debut i Sigtuna under regntunga skyar. Inte den öppning som de tyska arrangörerna drömt om men det bjöds ändå på en hel del bra musik för de tappra skaror som trotsade vädret. Rockfotos Anna Lindeberg var på plats och rapporterar här om dagens höjdpunkter.

Jag började Torsdagen med att gå till festivalens gula scen, en av de tre tältscener som finns i år. Öppnar gör Systraskap, en grupp bestående av Sabina Wärme och Amanda Lindgren som blivit hypade sen de släppt sin första singel “Let’s start a revolution”. De öppnar även med denna, och trots mycket strul med ljud och diverse mickställ låter det väldigt bra. Allt eftersom kommer mer folk till tältet, antagligen främst för att fly undan det ihärdiga spöregnet, men publiken lyssnar noga. När ljudet ordnat sig börjar det dessutom låta allt bättre och bättre. Musiken är åt The Knife-hållet, blandat med mycket akustiska trummor. Framförallt är jag imponerad av hur brutalt musikaliska de är. De beskriver själva sin musik som ”en enda lång manifestation”, vilket det faktiskt blir. Singeltiteln säger ju sig själv vad den handlar om, och utöver det hörs rader som bland annat ”’society kills my soul, popoularity won’t take me home’. Det blir en värdig öppning för denna nya Hultsfredsfestival.

Sedan traskar jag tvärs över området till nästa scen som ligger belägen i ett tält. Det hällregnar fortfarande något otroligt- nästan så jag blev oroad att mitt tält skulle jämnas med marken, men det har ändå samlats en del festivalare framför vita scenen där Say Lou Lou just ska börja. Say Lou lou är även de två tjejer, faktiskt tvillingar, men de har ett fyramanna-band i ryggen. De spelar pop, de är popiga och det låter bra. Men varken jag, eller någon annan i publiken verkar riktigt dras med och fastna. Kanske var jag fortfarande lite för inne på Systraskaps spelning att jag undersakattar Say Lou Lou. Men jag tyckte det var lite för lamt, det innehöll inte det där sista som behövs. Synd, ändå.

Nästa ut på White stage blir Mister Lies, den tjugoåriga Nick Zanca, som började göra sin musik i laptopen när han flyttat från Connecticut till Chicago för att plugga. En EP släpptes anonymt på internet, och fick mycket uppmärksamhet. Här på Hultsfred har han fått den mest otacksamma speltid hittills. Det är dansant och väldigt snyggt men vid helt fel tid på dagen. Hade han fått spela tio timmar senare så skulle det varit så mycket bättre. Nu sitter istället publiken mest kring kanterna för att slippa bli blöta, utom ett fåtal tappra som försöker dansa. Men Nick verkar ha kul och showar så gått det går bakom datorn. Och man brukar ju alltid få höra att ha roligt är det viktigaste… Det slutar med att jag går innan det slutat, för att hinna se Mew från en någorlunda bra plats.

Danska Mew spelade på stora Green stage-scenen, vilket är helt rätt. Trots att det fortfarande regnade var det inte alltför glest i publiken. Rätt tappert tyckte jag, som själv frös om det mesta utom kanske magen. Började även här tycka det nästan blev komiskt med att många verkar varit rätt oförberedda på regn, vilket resulterade i att företaget Killnoise, som egentligen satsar mest på att sälja någon slags super-öronproppar, sålde stora mängder av regnponchos med en variant av deras slogan; “kill the rain, not the fun” skrivet på. Festivalområdet fylldes långsamt av ett hav av människor i lila ponchos.

Nåväl, åter till Mew. Det regnade som sagt. Faktum är att sångaren, Jonas Bjerre, själv bar en anorak på scenen, och de skrattade och skämtade om att det iallafall nästan hade slutat regna på scen. Men utöver det verkar de inte störas av vätan, utan kör sitt race. De är tajta men tillräckligt rutinerade för att hålla sig från att låta sådär skiv-perfekta, så man känner att man lika gärna hade kunnat sätta på deras skivor högt som fan och få samma upplevelse. Publiken är kanske inte peppade till tusen, med det hoppas och sjungs med en del ändå. Allt som allt –  himla bra spelning, himla bra band och himla bra avslut med “Comforting sounds”.

× × ×