När Thurston Moore kommer till Stockholm med sitt nya band Chelsea Light Moving möts han av en entusiastisk och blandad publikskara. Framför scenen på Debaser Slussen hittar man allt från 20-åriga punkare till gråhåriga musikkritiker. Att se Thurston Moore är verkligen att se en del av nutida musikhistoria. Bredvid mig under spelningen står gitarristen i ett av Sveriges mest legendariska indieband. Han studerar fokuserat vartenda ackord och rundgångstjut som Sonic Youth-grundaren tvingar fram ur sin trogna Fender Jazzmaster.Det råder inget tvivel om att de flesta i lokalen inte har lyssnat särskilt mycket på Chelsea Light Movings debutskiva, utan snarare är där tack vare Sonic Youth-plattor som Sister, Daydream Nation eller Dirty. Men trots dessa verks respektabla ålder och välförtjänt cementerade rykten som indierockklassiker så får man inte glömma att det även rör sig om skivor som ständigt upptäckts av en ny ung publik.
Den tidlösheten blir tydlig under kvällens spelning. Chelsea Light Moving bjuder nämligen på en tung och noisig experimentell rock som varken låter särskilt Pitchfork-hipp eller långhårigt gammal. Många av Thurston Moores gitarrkompositioner har just en egenskap av organisk tidlöshet, trots alla försök under åren att reducera honom till ett fack av “downtown New York no-wave”. Lyssnar man noga hör man alltid oerhört vackra classic rock-doftande gitarrplock och melodier bland allt mangel och skränande ljudmattor. Det stämmer för hans tid i Sonic Youth likväl som för soloplattorna och nu Chelsea Light Moving.
Denna ständiga musikaliska variation är också en del av vad som räddar denna legend från att bara bli en trist gammal rockgubbe. Han är helt enkelt för lätt uttråkad för att någonsin bara kunna nöja sig med ett projekt, ett sound eller en genre. Thurston Moore tar sig istället an musikskapandet med en lekfullhet och naivitet som känns förvånansvärt ungdomlig. Han ser dock inte längre ut att vara 19 år, vilket han gjorde fram tills han fyllde 45. Vampyrryktena visade sig vara osanna.
Det verkar inte som att Thurston Moore har någon brist på vare sig energi eller inspiration, trots att det band han har ägnat större delen av sitt liv åt inte längre existerar. På scen är han lekfull, opretentiös och ser helt enkelt ut att ha skitkul. Efter spelningen är det tydligt att Chelsea Light Moving har övertygat publiken och att de trogna Sonic Youth-fansen inte på något sätt behöver skämmas för sin gitarridol.
Thurston Moore sa nyligen att han aldrig skulle kunna spela i ett coverband eftersom han fortfarande inte kan spela musik “på riktigt”, utan fortfarande känner sig som en amatör som försöker lära sig. Låt oss hoppas att Thurston Moore aldrig blir en “riktig” musiker och att hans experimentlusta fortsätter i många år framöver.
