Peter Murphy: Babel, Malmö 9/6

Mellan 1978 och 1983 var Peter Murphy sångare och frontfigur i Bauhaus, ett av den brittiska postpunkens viktigaste band och gothrockens kanske främsta förfädrar. Efter en snart tio album lång solokarriär så får han finna sig i att fortfarande stå i skuggan av sitt gamla bands bedrifter. Och han är (med all rätt) inte ett dugg blygsam när han pratar om vad Bauhaus hann åstadkomma. I en intervju tidigare i år kallade han sitt gamla postpunkband för ”the seminal moment in that time”. Och passade samtidigt på att avfärda ”de gamla ”konkurrenterna” Joy Division som medelmåttor.

För att fira att 35 år har gått sedan Bauhaus bildades är Peter Murphy nu ute på turné med sitt eget kompband och spelar (nästan uteslutande) Bauhaus-låtar. Bandet han har med sig på ”Mr Moonlight Tour” rymmer ytterligare en fallen gammal goth-hjälte – The Missions forne gitarrist Mark Gemini Thwaite. Det hade så lätt kunnat bli en halvhjärtad, mossig nostalgitripp av alltihop. Om inte vore för att Bauhaus musik fortfarande låter så förkrossande cool vill säga. Och det räcker med att lyssna till unga svartklädda, Malmöbaserade Ra, vars skeva gitarrer och pulserande basgångar inleder kvällen på Babel, för att upptäcka hur relevanta de fortfarande är.

Bauhaus började som ett starkt konstskolepräglat punkband med mörkerromantiska böjelser. Med tiden blev musiken mer melodiorienterad och storslagen, något som blir tydligt när ”King Volcano” och ”Kingdom’s Coming”, två akustiska nummer från sista skivan Burning From The Inside (1983), får inleda spelningen. Desto mer representerad under kvällen är betydligt stökigare debutalbumet In The Flat Field (1980). Albumet är inte bara det bästa som Bauhaus gjorde utan ett av såväl gothrockens som den brittiska postpunkens viktigaste verk. Det är skivan som främst representerar Bauhaus sound där mullrande basgångar för låtarna framåt medan skeva, bångstyriga gitarrer och Peter Murphys dova ödesmättade röst spökar i förgrunden i låtar som ”Stigmata Martyr” och det furiösa singelspåret ”Double Dare”. Och när den ondskefullt mullrande basgången drar igång nämnda ”Double Dare” redan som kvällens tredje låt är det nog för att få lokalens mest svårmodiga gothare att spricka upp i stora leenden.

Bauhaus var aldrig lika storvulna som de efterföljande gothbanden men det finns absolut ingenting som kan betraktas som återhållsamt i Peter Murphys scenpersonlighet. David Bowie är fortfarande den uppenbara förebilden och känslan för det teatrala är ännu intakt. En låt som ”Hollow Hills” från andra skivan Mask (1981), växer och blir fängslande suggestiv tack vare den åldrade gothikonens inlevelsefulla framträdande. ”I was brilliant then. Now I’m…older” säger Peter Murphy när i mellansnacket tänker tillbaka på sin tid i Bauhaus. Det är ett uttalande som understryks lite extra när hans solohit ”Subway” dyker upp bland extranumren. Låten är inte helt olik något från David Bowies ”vuxna” 2000-talsskivor. Det är snyggt, välgjort och absolut inte dåligt. Men jämfört med Bauhaus betydligt tråkigare.