Steve Earle: KB, Malmö 8/6


När Steve Earle mot slutet av spelningen på KB presenterar två av bandmedlemmarna, det äkta paret Chris Masterson och Eleanor Whitmore, gör han det med att säga ”this band raised to a new level when they arrived”. Därför är det inte så konstigt att de båda, som sin egen duo The Mastersons, får inleda kvällen. Förra året släppte de sin skiva Birds Fly South och det är verkligen en förbisedd pärla (lyssna t.ex. på Fool eller det underbara titelspåret). Hade det stått Gary Louris & Lucinda Williams på skivan hade man kunnat låta det passera. Visst saknades lite av den tyngd som fullbandsversionerna på skivan ger, men det var en bra och passande öppning på kvällen av de båda multi-instrumentalisterna.

Steve Earle kommer ofta tillbaka till Sverige. Senast var han här hösten 2011 och just på KB känner han sig väldigt hemma. Han berättar om när han spelade här 1997 och hur otroligt speciell den kvällen var och att han då kände att detta ställe vill han alltid återkomma till. Och kärleken är besvarad – Malmö har en stor och trogen ”roots-publik” och i den nästan fullbelagda lokalen är det många rutiga skjortor som säkert sett honom här varenda gång sen han kom hit första gången.

Som alla människor åldras även Steve Earle. I början av sin karriär var han smal, svarthårig och uppkäftig. Nu, vid 58 års ålder ser han ut precis som man kan förvänta sig en man som varit gift sju gånger och vars problem med alkohol och droger till och med fått honom i fängelse. Han är kal på hjässan, har ett långt grått skägg och har lagt på sig åtskilliga kilon (om vi uttrycker det snällt). Men till skillnad från många generationskollegor så har han dels bevarat sin röst och dels säger han fortfarande precis vad han tycker. Och när han gör det är det inte raljant utan detta är en oerhört engagerad och politiskt insatt människa som fortfarande brinner, och om han en dag skulle tröttna på att spela musik skulle han göra sig lika bra som politiker eller spoken word-artist. Det säger också en del om hans mellansnack, som i de flesta fall direkt eller indirekt handlar om dagens samhällsproblem. Och det är ingen ljus bild av USA han målar upp, snarare en dystopisk avgrund centrerad kring välkända problem som arbetslöshet, ökade klyftor och utanförskap.

I våras släppte Steve Earle The Low Highway, som efter flera album som innehållit lite för mycket bredbent muskelrock, är en återgång mot det lite mer lågmälda och textcentrerade material som präglade många av hans album under 90-talet. Under spelningen på KB spelar han och hans duktiga band nästan hela skivan. Men då spelningen passerar två timmar finns det plats till mycket mer. Spelningen är faktiskt lite av en dröm för de verkliga fansen. Det är lite ojämnt, men det är så materialet är. Några låtar är lite för mycket countryrockstandard och då blir det ointressant och lätt att sluta lyssna koncentrerat, men det finns också gott om guldkorn. Den dramatiska sången om den vidrige krigsgeneralen ”Ben McCullogh” (som Steve efteråt påstår att han skrev redan 1974!) är fantastisk. Eleanor Whitmore, vars violinspel genomgående är lysande och står för den finstämda balansen hos the Dukes, agerar perfekt duettpartner i ”You’re Still Standing There” och när bandet i extranumret väljer den starkt Irlandsinfluerade (i studioversionen var det Pogues som kompade) ”Johnny Come Lately” stiger jublet rejält. Till skillnad från det senaste besöket slipper vi, vilket jag tackar för, också såväl paus som en lång, brötig muskelrockfinal.

Spelningen avslutas, till kvällens största publikreaktion, med ”The Revolution Starts Now” och det är inte bara en av Steve Earles mest kända låtar från 2000-talet utan även ett glasklart, politiskt statement.

Fotnot: Bild från en spelning i Göteborg 2011, men han ser ut ungefär likadan idag.