Hur recenserar man Håkan Hellström på hemmaplan på ett nytt sätt utan att låta som sex-getingar-i-kvällspressen-fanboy? Det är en fråga som har plågat mig i en vecka nu. Vad skriver man när superlativen tog slut någonstans runt Way Out West 2011. Jag menar, att det skulle bli bra visste vi ju redan. Håkan är trots allt en av Sveriges mest säkra livupplevelser. När Håkan dessutom kommer hem till Slottsskogen känns det som att det är större risk för Sverige att hamna i krig under kvällen än att Håkan skulle göra bort sig.
Men visst fanns det på förhand, om inte frågetecken så i alla fall funderingar. Med de inställda spelningarna på Siesta och Peace & Love var det hösten 2011 som han senast tog en stor publik. Och nya skivan? Funkar nya lite mer lågmälda Håkan live?
Men Håkan håller oss inte undrande särskilt länge. ”Det kommer aldrig vara över för mig” är först ut. Publiken går bananas. Marken skakar mer än när jag såg Rage Against the Machine på Hultsfred under stormaktstiden. När han senare dessutom river av den kritiserade låten ”Du kan gå din egen väg” där han stammar sig igenom verserna visar Håkan med hjälp av publiken med all önskvärd tydlighet att vi har inget att oroa oss för.
Sedan går allt väldigt fort. Allsångsorkan till ”Nu kan du få mig så lätt”. Bob Hunds frontikon Tomas Öberg glider in på scen i full mundering och hjälper till med ett zigenarliv dreaming/nationalteaternmedley och så har två och en halv timme bara flugit iväg innan Charlie Chaplin vandrandes mot solnedgången på monitorerna får avsluta konserten tillsammans med fullkomligt magiska ”Du är snart där”.
Det enda som hindrar det från att vara en fullkomligt perfekt spelning är det stundtals klena ljudet och det faktum att han inte ger oss ”Det är så jag säger det” trots en mastodontspelning med flera gamla hits. Men det är småsaker i sammanhanget när Håkan återigen bjuder oss att provsmaka livets heroin. Igen, igen och igen.
