Bonnie ’Prince’ Billy & Dawn McCarthy: KB, Malmö 31/5


Susanna & The Magic Orchestra som består av en blond norska och två skäggiga män, försöker tappert värma upp publiken. Det är varmt i lokalen och ska jag vara ärlig så är det mer folk än jag hade trott. Men inte många verkar särskilt intresserade av att lyssna. Volymen är förvånansvärt låg och sorlet överröstar det stackars förbandet. Susanna har en vacker röst och visar stor potential men jag tycker inte den kommer till sin rätt i de monotona låtar de spelar. Det är vemodigt och vackert, men tyvärr ganska tråkigt – med undantag för deras ganska oväntade cover av Thin Lizzy’s gamla slagdänga ”Jailbreak”.

Bonnie ’Prince’ Billy (eller Will Oldham som han egentligen heter) och Dawn McCarthy kliver tillsammans med två manliga musiker upp på scenen och sätter sig i en tät halvcirkel längst framme på scenen. Det känns intimt och mysigt.

Vi får höra många låtar från nya skivan What The Brothers Sang som enbart innehåller McCarthys och Oldhams tolkningar av ett urval av The Everly Brothers både kända och mindre kända låtar.

Will Oldham är enligt min mening en mycket begåvad artist och låtskrivare och jag kan stundvis tycka att det är synd att han spenderar så mycket tid på att göra covers på andra artisters låtar (bl.a. The Postal Service, diverse artister på skivan ”Brave & The Bold” tillsammans med Tortoise och nu covers av The Everly Brothers) i stället för att fokusera på sina egna. Men till hans försvar så gör han det bra. Jäkligt bra. Tillsammans med Dawn McCarthy är det dessutom bättre än det brukar. Ett fortsatt samarbete kommer troligen gynna dem båda.

Lite mer än halvvägs in i spelningen återvänder Susanna till scenen för att med sin ljusa stämma ackompanjera Oldham och McCarthy i en väldigt vacker tolkning av ”Let It Be Me”. Jag får erkänna att jag blir lite berörd och till och med mina annars ganska svårflörtade tårkanaler engagerar sig för en kort stund.

Tyvärr är volymen fortfarande väldigt låg. Det är förvisso skönt att slippa använda öronproppar, men när de fallande kapsylerna från ölflaskorna som öppnas i baren överröstar mellansnacket och lugna partier i låtarna så är det någonting som är fel. Någon i publiken skriker ”turn up the volume!” men ingenting händer. Det är bara att gilla läget.

Dock verkar volymen inte vara någonting artisterna lider av och de har en härlig kemi på scen, alla fyra. De småpratar med varandra och publiken, drar många skämt och ser verkligen ut att ha en stor kärlek för det de gör. Vid något tillfälle glömmer Oldham en bit av låttexten, vid ett annat tillfälle startar de en låt i otakt, men det är bara charmigt och man förlåter dem direkt. Dawn McCarthy har i sin tur ett fantastiskt hjärtligt skratt som efter bara några sekunder hinner smitta större delen av publiken.

Det är en fin spelning som, trots förkastligt låg volym, gör mig och många andra glada. Det resulterar i att Oldham och McCarthy ihärdigt applåderas in för extranummer – inte bara en, utan tre gånger.

PS! Bilden är från spelningen i Stockholm 29/5