Det finns alltid ett inneboende problem i festivalspelningar för band som alldeles precis släppt en ny skiva. Speciellt om det gäller en headliner som man nog ändå får kalla Hästpojken för på årets Knarrholmen. Publiken är peppad på de gamla hitsen de kan och förälskat sig i och bandet vill helst spela nya låtarna de säkerligen är rätt stolta över. Men detta är korset favoriterna på en festival får bära.
Nu verkade inte det besvära Martin Elisson och hans grabbar. Det besvärade dem inte det minsta faktiskt. Med stort självförtroende och en spelglädje jag inte sett hos Herr Elisson sedan Bad Cash glansdagar gick de bara ut och fullkomligt ägde Stora scenen.
Men det är klart. Med självklara pophittar som ”Sommarvin” och fantastiska ”Samma himlar” är det inte speciellt mycket av en gamble för Hästpojken att gå ut och köra sitt nya material. När dessa dessutom omsorgsfullt blandas med gamla hits ur katalogen som pseudoschlagern ”Gitarrer & Bas, Trummor & Hat” står publiken som trollbunden. Den sistnämnda var som en välbehövlig örfil mitt i all skärgårdsmys. Det är pansarbrytande ammunition rakt in i popsjälen. Helt enkelt perfekt exekuterad av Elisson där hans spruckna klagande röst fungerar så bra bara Göteborgspop i dur kan.
Att de dessutom körde igång en helt makalös cover på Pixies ”Levitate me” bara cementerade en riktigt bra spelning. Man kunde liksom ignorera att ljudet blåste bort emellanåt (hade skärgårdsfolket satt begränsningar på ljudvolymen för fastlänningarna?) och de smärtsamma rundgångarna som envist återkom i samma frenesi som myggorna på campingen. Det är endast riktigt bra artister som kan göra det.