Jag skulle vilja påstå att The Knifes show (och nej, det här var ingen ordinär spelning – det var en performance) på Hangaren närmast kan liknas vid ett musikreligiöst uppvaknande. Ett som gör att man ifrågasätter allt man tidigare trott när det gäller vad man kan förvänta sig av en spelning. Och var det något Shaking The Habitual-showen gjorde var det att bokstavligen skaka bort slöjan från våra sinnen, och fick oss att uppleva konsten i det som är The Knife, genom att starta föreställningen med en några minuter lång groteskt stark bas. Basgångerna fick kroppen att bokstavligen skaka både invärtes och utvärtes och samtidigt med denna direkta katharsisritual gör ett statement kring ljud och oljud kontra musik. Och så precis när det knappt går att stå ut längre, belönas vår tro (och vårt tålamod) på att The Knife vet vad de gör genom att ge oss 90 minuter av fullkomlig extas. Det vi får se utspelas på scen är en eklektisk hybrid av ljud, ljus och rörelse, som rörts ihop i en magisk gryta, som det bara fascinerat är att tugga i sig. Det vi ser är 10 dansare som rör sig extatiskt, erotiskt, synkroniserat och separerat till The Knifes genialitet. Varje steg som tas, varje rörelse som görs och varje blick som ges är så exakt koreograferat till det konstverk som framförs via musiken som vi hör, men aldrig ser framföras. De fantasiinstrument som finns på scen tillsammans med alla mikrofoner, som alla i demokratisk och anonymiserande anda sjunger i, tjänar mer som rekvisita i denna välregisserade föreställning, där huvudpersonerna hela tiden är närvarande, trots sin osynlighet.
De briljanta dansarna väcker alla våra sinnen till mer liv än på länge i spelningssammanhang. Glitter- och paljettbeklädda med neonfärgade naglar och kraftiga ögonmålningar, ger de ibland associationer till primitiva hedniska ritualer, ibland till en framtid som vi ännu inte sett. Allt är extremt snyggt. När ”Silent Shout” dånar ut från högtalarna är det dock inte dansarna som är i fokus utan ett ljusspel i Deep Cuts-färger, men som snart fångar upp skuggorna av dansarna igen, som hela tiden rör sig till musiken. Det är på detta sätt föreställningen en stund senare slutar – med en scen på scenen, där dansarna metafysiskt tycks ha förflyttat sig till en klubb, där de njuter av en fredagkväll ute. Och så plötsligt är vi själva en del av dansgolvet, för scenen töms, men musiken slutar inte och på detta sätt har vi alla blivit en del av föreställningen.
Om The Knifes syfte med både album och turné var att skaka om normaltillståndet hos oss och i oss, så har de lyckats över förväntan. Och gränsen mellan artificiellt och verkligt, distans och närvaro, genialitet och galenskap bryts igen. Shaking the Habitual är fullbordat.
