Jon Spencer Blues Explosion lämnar utrymme för överraskningar

Jon Spencer Blues Explosion är vid det här laget ett nästan legendariskt band som släppte sin första skiva redan 1991. Efter att de tog en paus 2005 lanserade de äntligen en nytt album i fjol, Meat and Bones. Tillsammans med bandkollegorna Russell Simins och Judah Bauer gör Jon Spencer rå, bluesig punkgaragerock som alltid har fått kritikerna på fall, men inte har sålt i samma mängder som kollegorna i The White Stripes eller The Hives. Fredrik Asplund slog sig ner med Jon Spencer i en soffa på Debaser Slussen ett par timmar innan deras Stockholmsgig i april.

Vad är den största skillnaden mellan att spela musik nu och när ni började?

– Det gör mer ont i min kropp nu (skratt). Förutom åldern så tror jag faktiskt inte att så mycket har förändrats. Det är fortfarande samma tre killar som träffas och spelar musik tillsammans. Det finns erfarenhet och vishet där som inget kan ersätta och jag tror att vi använde de styrkorna när vi spelade in den senaste skivan.

Ja, du har ju som sagt varit med ett tag nu. Vad tycker du har hänt med musikindustrin under den här tiden?

– Egentligen bryr jag mig inte så mycket. Jag startade ju inte ett rockband för att bli en del av musikindustrin. Men som ett fan och en student av rock ’n’ roll och musikhistoria finns det definitivt producenter och skivbolag som jag beundrar. Någon som Sam Philips och Sun Records t.ex., eller Tom Hazelmyer och Amphetamine Reptile för att ta ett modernt exempel. Men överlag anser jag att musikindustrin är kriminell och korrumperad. Jag är inte intresserad av industri eller kommers, utan konst och känslor.

Men tror du att den moderna teknologin har förändrat villkoren för artister att uttrycka sig och distribuera sin musik?

– Det öppnar upp möjligheter för alla. Men när jag började lyssna på musik så spelade folk in på en bergsprängare och släppte materialet på ett kassettband. Jag tycker egentligen inte att det är särskilt annorlunda att nu spela in på sin laptop och släppa musiken på nätet. Det är väldigt punk på ett sätt. Do It Yourself!

Jag håller verkligen med och har alltid känt att en iPad eller ett program som Garageband egentligen är samma sak som en fyrkanalig Portaspelare.

– Ja, precis! Enda anledningen till att det blir så mycket uppmärksamhet kring just de här nya prylarna är att den gamla musikindustrin och modellen håller på att dö ut.

Jag såg er precis soundchecka låten “Flavour”, som i studioversionen hade Beck och Mike D från Beastie Boys med på sång. Har du någon kontakt med dem?

– Vi mixade en del av Meat and Bone i Beastie Boys studio Oscilloscope på Manhattan. Men Russell är en närmare vän med Beastie Boys än vad jag är. Ibland träffade jag Adam “MCA” Yauch för han var snäll nog att bjuda in mig till förhandsvisningar av filmer han skulle ge ut med sitt filmbolag. Jag var alltid ett stort fan av Beastie Boys, långt innan de tog med oss på turné eller jag träffade dem.

– För mig förändras inte min beundran när jag lär känna någon. Jag är fortfarande ett fan av personerna och det är svårt för mig att förändra det. Egentligen kanske jag inte vill att det ska ändras, utan vill fortsätta förhålla mig till deras musik som ett fan. Jag blev alltid rörd av att få inbjudningarna till förhandsvisningarna och det var oerhört tragiskt att Yauch gick bort. Vi var på turné i Europa när vi hörde att han hade avlidit. Han hade ju varit väldigt sjuk en längre tid och det känns bara så hemskt.

– Beck har jag inte träffat eller pratat med på flera, flera år så jag har inte så mycket att säga om den killen (skratt).