Min kärlek till The Knife började någonstans cirka 2004, när jag, som så många andra 17-åringar, kärade ner mig i Deep Cuts med sina praktiskt taget felfria electropop-spår. Jag var helt såld och hävdade att ”Heartbeats” var en av de bästa kärlekslåtarna som någonsin skapats. Tre år senare gick jag runt och låtsades att mitt liv var en musikvideo till Silent Shout: hetsig, sårbar, och alldeles lagom dyster. Jag var lika kär då, förmodligen ännu mer. Idag kan jag ibland känna att min svaghet för The Knife är rätt fånig. Ungefär som en tonårsförälskelse man återskapat i sitt huvud så många gånger att den inte längre överensstämmer med verkligheten. När andra höjt på ögonbrynen åt min nästintill religiösa lojalitet till syskonen Dreijer har jag kommit på mig själv med att plötsligt tveka. Är de verkligen så fenomenala eller är det min tonårshjärna som lever kvar? Har jag hakat upp mig?
Jag kommer aldrig få svaret på ovanstående fråga, det förstår jag själv. Det spelar heller ingen roll. Musik är musik, och vad är egentligen ett korrekt bemötande? Själv har jag en tendens att bli besatt av en artist och sedan aldrig släppa. Vad jag vet är dock att det gått sju år sedan Silent Shout, och deras efterlängtade Shaking the Habitual har släppts. Men till skillnad från i mina ungdomsår var det inte kärlek vid första lyssning den här gången. Jag fick ge skivan tid. Kanske är det ett tecken på mognad, men framförallt är det nog ett tecken på att The Knife blivit märkligare, noise-igare, helt klart knivigare. Faktum är att jag inte alls var beredd på mängden brus och bristen på klimax. Jag blev mest tjurig över att jag fick Tomorrow in a Year-vibbar och kom på mig själv med att stänga av låtarna mitt i av ren irritation.
Hade det inte varit för min lojalitet till The Knife så hade jag troligtvis kastat nya albumet i papperskorgen med detsamma. Men jag vägrade ge upp, och nu är en tredjedel av låtarna en given del av mina bussresor. Resten har jag inte begripit mig på, inte ännu, men än så länge tänker jag såhär: Shaking the Habitual har sina dansanta spår, såsom klubbiga ”A Tooth for an Eye”, men överlag känns det inte som att The Knife har siktat in sig på samma publik, eller dansgolv, år 2013. Jag tvivlar på att de överhuvudtaget är ute efter att skapa hits för sjuttonåringar i randiga tröjor längre. Det känns snarare som att de nu har ett högre mål, eller åtminstone ett helt annat.
Möjligtivs har de tagit av sig kråkmaskerna och blottat sig, sen om vi uppskattat det som visat sig – det är en annan femma. Jag väljer dock att se nya albumet som något helt annat än en samling poplåtar. Jag tolkar det som ett politiskt konstverk för den som orkar ta sig tiden, och det ska erkännas att jag är och förblir övertygad om deras storhet.
