Daniel Norgren har gjort ett namn för sig själv genom att uppträda som ett enmannaband där han själv ackompanjerar sin sång med allt från gitarr och bastrumma, till munspel och kazoo. Buck som släpptes i mars i år, är Norgrens fjärde album och består av tolv låtar. Fast frågan är egentligen om man verkligen kan kalla alla tolv musikstycken för låtar. Vissa är mer bara ljud. På gränsen till oväsen.Det hela börjar med ”Go Play With Him” som består av en och en halv minuter långt industriellt bullrande och skrapande. En sida av Daniel Norgren som överraskar mig, men han övergår snabbt tillbaka till amerikansk countryblues där han gör sig som bäst. Dock återkommer det industriella och statiska som en röd tråd genom hela albumet.
Det finns en viss charm i de enbart musikaliska styckena och de ger intryck av att Daniel vill berätta en historia. Tyvärr är det i så fall en historia som inte blir tydlig för lyssnaren och det är lättare att avfärda påståendet jag precis gjorde som en pretentiös spekulation och inte försöka sig på att förstå en djupare mening, utan istället se det som utfyllnad och helt enkelt gå vidare till de mer melodiösa bluesinfluerade låtarna där Daniel Norgrens röst och mångsidiga musikalitet mer kommer till sin rätt.
Någon har berättat för mig att låt nummer sex på ett album alltid är bra. I regel den bästa låten på hela skivan. Det stämmer enligt min mening inte alltid, men i detta fall är det klockrent. ”Whatever Turns You On” är fantastisk från början till slut och jag måste erkänna att den numera agerar ringsignal på min mobiltelefon.
Daniel väljer även att återbesöka gamla hitlåtar från sitt senaste album, bland annat titelspåret ”Black Vultures”, men denna gång i en ny, lite gladare tappning. Mer dragspel, mindre elgitarr. Han har även valt att ta med en välgjord liveinspelning av ”Moonshine Got Me” och den är lika bra nu som då, men det vore ändå intressant att veta varför de är med igen. För att nya anhängare inte ska missa dem? Utfyllnad?
Nummer nio, ”I’m a Welder” är efter ”Whatever Turns You On” helt klart den bästa låten på hela albumet. Efter den i stort sett fullsmockade spelningen jag besökte på Malmöfestivalen 2012 var det främst denna låt som fastnade i mitt minne och det är fint att jag slutligen fått ett namn på den. Och möjligheten att spela den på repeat när andan faller på.
Daniel Norgren behärskar amerikansk blues, country, gospelinfluerad melodisk rock och nu även industri. Tydligen. Min rent egoistiska förhoppning är nog ändå att han lägger det senare åt sidan och fortsätter med det han enligt min mening är bäst på: country och blues.
Buck är en skiva som gör en både glad och ledsen, lugn och uppriven. Den passar efter en hård dag på jobbet, en lat söndagseftermiddag och i kärleksruset, såväl som i en mindre existensiell kris. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag hoppas på att få höra mer av honom snart.
