”Är det här allt det blir, så dör jag” sjunger Håkan Hellström med sin karakteristiska halvfalsksjungande röst och vilken indiepopälskande sjuttiotalist har inte skrålat med i titelspåret till ett av 2000-talets första decenniums bästa album. Jag har gjort det och varje gång jag hör Känn ingen sorg för mig Göteborg (vare sig det är låten eller albumet), drabbas jag av eufori!Håkan Hellströms första soloalbum satte hjärtan i brand och gitarrer i händerna på många stuprörsjeansbeklädda indiepojkar. Recensenter och kritiker kapitulerade från första lyssning, liksom jag själv gjorde. Jag ramlade runt i Vasastan och skrek av glädjeyra varje gång (och det var många gånger under 2000) någon av alla hitlåtar från albumet spelades. Varenda textrad hade satt sig i själen på mig och jag sjöng och sjöng mig varm i höstmörkret och vinterkylan det året.
Manspojken Håkan Hellström gav mig med detta album bilder av en ungdomligt livsbejakande kärleksolycksfågel, som materialiserade både ångest och längtan. Denna rumlande, ramlande, Taube-hyllare lade 2000 för all framtid ett Håkan-skimmer framför mina ögon, med sina betraktelser om hjärta och smärta, om ungdom och att leva här och nu. Att hans melodier och texter då som nu anklagats vara misstänkt lika andras poppärlor, har aldrig rört mig i ryggen.
Håkan Hellströms uttryck är Håkan Hellströms uttryck och det är ointressant vad han lånat och vad han komponerat själv. För när han blottar sin naivistiska västkustsvärta, följer jag honom varthän den där bilturen bär. För han tar mig alltid till kärlek och till dans.
http://www.youtube.com/watch?v=OlbGUVnNE0k
