Fields Of the Nephilim: Babel, Malmö 26/4

När Fields of the Nephilim dök upp mot 80-talets mitt betraktades gothen ha spelat ut sin roll. Sisters of Mercys originaluppsättning hade precis upplösts, vilket många trodde skulle bli den slutliga spiken i likkistan. Men så kom bandet från Hertfordshire – frontade av den hemlighetsfulle shamanen Carl McCoy – och pekade ut en helt ny väg bort från källarlokaler och lo-fi-produktion med primitiva trummaskiner.

Babel känns trångt när de gör sin första Sverige-spelning på 26 år. Dels beror det på att lokalen de facto är smockfull. Konserten är utsåld sedan länge: Fields of the Nephilim har en stor skara lojala (mestadels svartklädda) fans och det hör knappast till vanligheterna att deras favoritband spelar i en så pass ”liten” och intim lokal som Babel. Vanligen måste man bege sig till någon stor fotbollsarena i Tyskland eller Storbritannien för att få en skymt av den mystiske herr McCoy. Men också för att deras sound är så episkt, svulstigt – och så totalt överväldigande och kraftfullt att de verkar kunna riva Babels fyra väggar utan större ansträngning.

Målet är att lyfta lyssnaren högt upp ovanför molnen. Jag hamnar där själv redan under det instrumentala introt ”The Shroud” – och kommer inte ner förrän en bra stund efter att sista extranumret ”Last Exit For The Lost” har ekat ut. Jag kommer ihåg hur ”Psychonaut Lib III” golvade mig totalt första gången jag hörde den. När de under kvällen spelar den över 10 minuter långa låten – med partier där McCoy reciterar Aleister Crowley över en kyrkorgel – så är den precis lika överväldigande. Konserten kan liknas vid en mörk mässa där Fields of the Nephilims hits (eller kanske snarare ”epics”) avlöser varandra. Men även om arbetstempot har varit långsamt under de senaste 20 åren så är det inte tal om att skulle leva enbart på gamla meriter (till skillnad från Sisters of Mercy).

De har rört sig så sakteligen mot gothmetal på senare år. Det mest metalorienterade alstret ”Zoon” (1996) utelämnas helt men det är från senaste skivan ”Mourning Sun” (2005) som två av konsertens höjdpunkter kommer: Carl McCoys effektfulla entré till ”Straight Into The Light” men framför allt titelspåret ”Mourning Sun”. Låten byggs under 10 minuter långsamt upp från stillsamt gitarrplink över samplade körer till en totalt gastkramande urladdning. ”Mourning Sun” är ett bra exempel på vad som Fields of the Nephilim gör allra bäst och vad deras storhet bygger på. För när det kommer till mörkt, episkt stämningsbyggande så är det ytterst få som slår dem på fingrarna.