Att turnén har fått heta ”Ikväll är vi kungar” är inte någon slump. I hiphoplyriken handlar det ofta om att man ska vara äkta, att äga stället eller som Petter uttrycker det i låten ”King” att vara den som ”river ned giggen”. Att turnén därför har fått heta ”Ikväll är vi kungar” är därför tvetydigt. Det är inte bara en låt som Ison & Fille skrivit utan också en ren konsekvens av hiphopens retorik. Folk är här för att se hiphopens nuvarande regenter.
Det kanske inte är så relevant för publiken på Trädgårn just idag att den svenska hiphopscenen är stor och lika mångfacetterad som vilken annan musikgenre som helst; vilket gör det omöjligt att utnämna en faktisk kung eller regent, trots att många själva försöker kröna sig som den svenska hiphopens #1. Petter, Ison & Fille är trots det en del av det nav som inte går att rubba. Petter har i flera intervjuer sagt att han ständigt blivit uträknad av musikkritiker när han haft låtar kvar att leverera. Tillsammans med Ison & Fille har de hitsen i bakfickan och attityden i fotsulorna där de studsar runt över scen.
Konceptet är fantastiskt i sin enkelhet. De har två dj:s med sig på scen som lägger beatsen, men dessutom får dem att kännas mer levande. Istället för att musiken blir en linjär reaktion från punkt A till punkt B så är det ett flöde och en interaktion mellan alla på scen. Det är fantastiskt att se. Bakgrundsmusiken förändras samtidigt som Ison lägger en alldeles ny vers på en Petter-låt, senare rappar Petter om dj Sleepy som ler bakom sitt dj-bås. Det finns en värme och en kärlek mellan artisterna. Men publiken är lite stum. Det kan bero på lokalen.
Trädgårn är ett ställe som rymmer väldigt många och det finns alltid en chans att se konserten väldigt bra. Med två avsatser som liknar balkonger kan man stå och se konserten från ett säkert avstånd men där blir det sällan dans. I publikhavet står varje grupp för sig. Längst fram står de allra mest hängivna, som på vilken annan spelning som helst. Men längst bak, nära merch-bordet står de allra äldsta rockmorsorna som gungar med i takten. Kostymnissarna i trettioårsåldern instagrammar från konserten och de som känner artisterna står längst fram till höger och vinkar ett par gånger under konserten. Den blandningen gör stämningen uppsluppen och glad men också väldigt svårstartad. Det är först när Petter ropar ”hoppa” som publiken faktiskt gör det, trots att hiphopgiganterna redan har rivit av flera av de gamla hitsen.
Jag hade önskat att fler hade sett hur episk artistkonstellationen var. Att de under en kväll fick chans att höra nya versrader studsa mellan väggarna. Men trots den något märkliga stämningen, som avtar under kvällen, så inser jag att det finns något mäktigt i att stå i publikhavet under de inledande takterna till ”Såklart!”.
Den låten släpptes 1999 och en märklig deja vu-upplevelse uppstår. I musikvideon rappar Petter mot publiken ”Släng händerna i taket – såklart, ska vi riva hela haket – såklart, så om alla vill ha mer skrik – såklart”. Nostalgin knockar mig och jag får rysningar när jag ser hur hela lokalen lyfter armarna mot taket i ren hiphopeufori.
