Daughter: Mejeriet, Lund 12/4

Brittiska trion Daughter, med sångerskan Elena Tonra i spetsen, har bara spelat ihop i tre år men ändå lyckats snickra ihop ett av årets allra vackraste album. När debutalbumet If You Leave släpptes på legendariska skivbolaget 4AD drog skribenter och andra tyckare referenser till The Xx, Laura Marling och Bon Iver och för att fortsätta namedroppingen vill jag nämna landsmaninnorna Bat For Lashes och Florence Welch. Lightversionen. Det är sprött och vackert men storslaget och själfullt på en och samma gång.

Den briljanta lyriken är nästan smärtsam att lyssna till, och rader som ”And if you’re still bleeding, you’re the lucky ones. ’Cause most of our feelings, they are dead and they are gone” etsar sig fast i mitt medvetande som nån slags bitterljuv katarsis. Jag förväntar mig därför ingen upplyftande partykväll den här fredagen på Mejeriet i Lund.

Tyvärr är många i publiken inte inne på samma spår. Det är trots allt fredag i studentstaden Lund. Medelåldern är låg och promillehalten hög, vilket resulterar i en del störningsmoment under kvällens gång. En sån här konsert förtjänar en knäpptyst publik med all uppmärksamhet riktad mot scenen. Daughters musik bygger oerhört mycket på dynamik och de mer tillbakalutade trumlösa inslagen med plockig gitarr och skönsång är oräknliga. Även live.

Trion har med sin en fjärde livemusiker som står för synth och extra gitarrpålägg. Tillsammans bygger de upp melankoliska stämningar som når sin kulmen när gitarristen Igor Haefeli plockar fram fiolstråken och börjar gnida den mot sin gitarr. Äldre låtar, som ”Love” från en av Daughters tidiga EP:s, varvas med de flesta låtarna från debuten. ”Amsterdam” avverkas med en ljuvligt pumpande bastrumma och en uppspeedad version av ”Human” lockar publiken till allsång. Singeln ”Smother” mottas av ett stort publikjubel som gör den uppenbart blyga sångerskan än mer fnittrig i sitt, knappt hörbara, mellansnack.

Men jag känner hela tiden en frustration över att det känns som att något inte riktigt lossnar och det är egentligen inte förrän i den senare delen av spelningen som det riktigt lyfter. Ungefär samtidigt upptäcker bandet den helt fenomenala uppfingen dist. Mina två favoritlåtar från albumet, oerhört sorgliga ”Tomorrow” och briljanta singeln ”Youth” får bevisa bandets verkliga kompetens på ett närmast fulländat sätt. När de sen avslutar sin spelning någon låt senare, med ett larmigt outro – precis enligt indierock-handboken, känner jag den befriande känsla jag väntat på under kvällens snygga, men mycket återhållsamma set.

Debutalbumet växte verkligen efterhand och så gör även Daughters liveframträdande. På den varma helvetesbussen hem till Malmö myser jag vid tanken på att jag redan i maj har chans att se dem igen. Den här gången i Barcelona. Primavera Sound hägrar.

OBS: bilden är tagen i samband med spelningen i Stockholm