Det borde inte vara möjligt att göra om något så humorbefriat och pretentiöst som norsk black metal till något så catchy och underhållande som Kvelertak. Deras musik har kallats ”black ’n’ roll”. Black metal är dock bara en liten beståndsdel i hybriden av refrängstark rock ’n’ roll, punk och extrem-metall. Släktskapet med det som ibland lite skämtsamt kallas Norges största exportvara efter oljan, märks av i Erlend Hjelviks sångstil och vid de fåtal tillfällen då trummorna övergår i blastbeats. Även i flirtandet med ockulta teman, vilket görs med glimten i ögat. Men framför allt handlar Kvelertak om rock ’n’ roll. Och kanske är de så mycket rock ’n’ roll det går att bli år 2013?
När de spelade i Malmö första gången (2010) var de ett obskyrt förband till Converge. Nu är de något helt annat – en till synes ostoppbar och outtröttlig underhållningsmaskin frontade av en barbröstad, growlande mysfarbror som crowdsurfar, omfamnar folk i publiken och vrålar ”Maaalmööö”. Deras första självbetitlade skiva kom för tre år sedan. När de nu är aktuella med uppföljaren Meir så har de hunnit bli större än vad ett band som sjunger på norska överhuvudtaget borde kunna bli. KB är trångt och – med tank på att det gäller ett ungt hårdrocksband – så drar Kvelertak en bred publik. Bland nitvästarna och hårdrockströjorna trängs en och annan hipster och några skjortklädda affärsmän som ser ut att komma direkt från jobbet.
På Meir låter Kvelertak de instrumentala partierna ta större plats. Låtarna är längre och visar på en tänkbar framtida utveckling för bandet. Inget slår dock lika hårt som exempelvis ”Mjöd” från första skivan. När den dyker upp redan som kvällens tredje låt efter nya ”Spring Fra Livet” blir det startskottet som på allvar får igång, den till en början lite tröga, publiken. Då är det omöjligt att låta bli att le. Och när de lite senare har nått fram till ”Ulvetid” är det precis lika svårt att undvika att spela luftgitarr.
De senaste årens idoga turnerande har gjort Kvelertak till ett mycket tight liveband. De tre gitarristerna har inga problem med att slänga runt med instrumenten och spela solon på samma gång och Erlend verkar inte tycka det är särskilt svårt att sjunga samtidigt som han crowdsurfar. I slutet av sista extranumret ”Utrydd Dei Svake” tar basisten Marvin Nygaard en promenad ut på publikens axlar. De heter Kvelertak, vilket är norska för ”Stryptag”, för det är så musiken ska kännas. När jag ser dem live, hoppandes upp och ner, omgiven av glada, svettiga människor, undrar jag om inte ”Bamsekram” är mer beskrivande.
