Det måste sägas direkt: Lana Del Reys konsert på Annexet var magisk. Hon var magisk. Som en hybrid av Nancy Sinatra, mörkhårig Rita Hayworth och en ultrafeminin Mad Men-karaktär, skred hon fram över scen, rörde kroppen i takt med musiken med små rörelser, samtidigt som hon styrde sin röst till stora uttryck. För oavsett vad hennes hatare säger, så kan hon sjunga. Riktigt bra. Och från första till sista låt (inga extralåtar gavs) orsakade hon gång på gång allsång och hysteriskt skrikande fans, att likna vid vilken besatt pojkbandspublik som helst.
Med tanke på den begränsade tid hon funnits på popstjärnehimlen, så är hennes låtrepertoar imponerande spridd och älskad. Ett antal hits efter varandra, och med ett antal stillsamt spektakulära videos har hon skapat en mytisk och mystisk aura runt sin artistpersona. Den 60-talsosande estetiken finns självklart med denna kväll på Annexets scen. Hennes melonglassfärgade vippklänning och perfekt lagda hår, den svulstiga scenografin med lejonstatyer och stora kandelabrar på varsin sida av scen och de luftiga molnlika vita tygsjoken, för tankarna till svunna tiders glamourösa miljöer. En efter en gnistrar hennes nostalgiskt melodiska mörka röst förbi denna kväll, och den enda gången vi vaknar upp ur tidsmaskinupplevelsen är när Nirvanas ”Heart Shaped Box” och ”Knockin’ on Heaven’s Door” gitarrskramlas fram. Och rosor, skjutvapen och musikalisk galenskap gör sig påmint igen som delreysk referensram.
Varenda ton Lana Del Rey får ur sig på sin första Sverigespelning dryper av själfull sockersöthet kombinerad med bitterljuv misär och dekadens. Hon har en röst som faktiskt lyfter både själar, kroppar och tak. Och trycket framme vid scen är konstant och intensivt dyrkande, vilket får fler och fler rosbeklädda fans att stapplande lämna sin plats framför scen. Det som gör Lana Del Reys musik och artisteri så förtrollande är nog att hon är den perfekta blandningen av gränslöshet och kontrollerad perfektion. Och när den där helylle girl-next-door-kalvigheten korsas med lone-rider-drömmen och sex, droger och rock’n roll, så förkroppsligas bilden av människan bakom The American Dream, som gör sin grej, oavsett vad andra tycker och tänker. Det är det hon sjunger till oss och med oss och det är därför vi älskar henne så.
