Jake Bugg promenerar ut på scenen till tonerna av Robert Johnsons”Crossroads” och avslutar Stockholmsspelningen med en cover på Johnny Cashs “Folsom Prison Blues”. Däremellan kanaliserar han som väntat en ung Bob Dylan och Donovan och, antagligen omedvetet, även Miles Kane.Den unga tjejen bredvid mig förklarar för sin kompis att hon är kär, den äldre herren en bit bort tycker att det här är “så bra”. Den sortens breda tilltal kan skapa långvariga karriären och Jake Bugg har den, för tillfället.
För hur intressant är det i längden med något som låter så gravt rotad i sedan länge svunna tider? Nittonåringen från Nottingham är en mycket, mycket duktig gitarrist. Han har en klar, igenkännbar röst och när den är som bäst är hans musik riktigt medryckande. Det är inget fel i att hämta sina influenser i tider innan man fanns, men att göra det så minutiöst som Jake Bugg lär inte lägga grunden för en stabil framtid inom musiken, om han, förstås, inte är ute efter att bli ett one-man-cover-band.
Bristen på egen identitet till trots är Jake Bugg en fröjd att se live. Han är en duktig livemusiker med kaxiga och trallvänliga hits som “Two Fingers” och “Lightning Bolt” och fina “Slide”. Han har också “Love Me The Way You Do” som i all sin för 2010-talet obegripliga prydhet med all önskvärd tydlighet illustrerar varför man inte bör ta det här med influenser för långt.
Jake är nittonårigt fåordig, men förvånansvärt ödmjuk för att vara Noel Gallagher-stödd och mannen bakom en NME-fajt med One Direction. När han inte presenterar nästa låt passar han på att tacka publiken för att de kommit dit. Han ber också om ursäkt till dem som fått biljetter i Debasers inglasade biosalong för att de måste sitta bakom glas, ungefär som om det vore hans fel att spelningen är utsåld. Han spelar också nya “Slumville Sunrise” som har en dundrande trumma och en antydan om att nästa skiva kommer föra med sig mer originalitet.
Det är inte svårt att förstå unga musikers strävan efter en plats i den kanon som gjort ovanstående (minus Miles Kane) herrar odödliga, men då ska man också komma ihåg att de hamnade där för att de speglade sin samtid, inte något som hade hänt trettio år innan de föddes.
