Kinky Friedman: Victoriateatern, Malmö 2/4

När man ser den legendariske Texas-sångaren, satirikern, författaren, politikern och cowboyen (med mera) Kinky Friedman, gäller det att ställa om de förväntningar man vanligen har på en konsert. Den nu 68-årige Friedman är nämligen ingen stor musiker, ingen stor sångare och hans repertoar, som pendlar mellan ren country och mer singer/songwriting i nedstigande led från Woody Guthrie och Townes Van Zandt, innehåller förvisso ett flertal rejält fina låtar men är generellt sett ganska ordinär jämfört med många andra.

Kinky Friedman lever i stället på dels sina texter och dels sin personlighet. Så pass att vi kanske gör bättre i att jämföra honom med en standup-komiker eller bättre en samhällskritisk spoken word-artist. Men det blir inte heller rätt, för Friedman passar inte riktigt in i de kategorierna heller. Han är snarare helt unik, både på och utanför scenen. Till exempel ställde han upp som oberoende kandidat i guvernörsvalet i Texas 2006 och lyckades få ihop över 12% av rösterna. Detta trots, eller tack vare, en synnerligen okonventionell stil som till exempel kan illustreras med vad han tyckte om samkönade äktenskap: ”I support gay marriage, I think they have the right to be as miserable as the rest of us”.

Victoriateatern är denna kväll fullsatt och majoriteten av publiken ser ut att vara samma rutiga skjortor som man ser på spelningar med Steve Earle och Deadman. Det är ”Roots”-publik, de som gillar sydstatsmusik och ser Austin som musikens epicentrum. The Kinkster, som han kallar sig själv, gör entre i knälång svart rock, svart cowboyhatt och en otänd cigarr i munnen. Det står redan vid första anblicken klart att detta inte är en man som bara kommer spela en bunke countrylåtar och sen gå hem.

För det är texterna, dels i låtarna men ännu mer mellan dem, som gör den här spelningen speciell. Han är verkligen rolig och levererar så många one-liners och kluriga funderingar att jag skulle kunna fylla hela den här texten med dem. Den absoluta styrkan ligger i att han inte skrattar själv. När han säger att ordet ”politics” består av ”poly as in more than one and tics (fästing) as in sucking blood” asgarvar publiken men The Kinkster står vid mikrofonen med genombister uppsyn. Det blir en slags allvarligt humoristisk stämning som gör att skrattet fastnar i halsen. Han refererar till Jerry Jeff Walker, han som skrev ”Mr Bojangles”, som ”the second biggest asshole from Texas” följt av en konstpaus och ”because I’m the first” utan att ens antyda ett leende. Det är briljant dramaturgi och inte heller helt taget ur luften. Han retade till exempel kvinnorörelsen så mycket en gång på 70-talet att han blev tilldelad ”the male chauvinist Pig Award”, något han fortfarande kallar sig stolt över. Han fortsätter med att fråga publiken om de känner till den amerikanska thanksgivingbönen, varpå han med den otända cigarren fortfarande mellan fingrarna pekar åt publiken och med förhöjd röststyrka och svartnande ögon förkunnar ”thanks for nothing!”. Publiken tycker det är roligt, men för Friedman är det 100% allvar.

Musikaliskt är det alltså inte särskilt unikt eller avancerat, även om spelningens avslutning med allsång till ”They Ain’t Makin Jews Like Jesus Anymore” (en titel som bör ses med vetskapen att The Kinkster själv är jude), följt av Woody Guthrie-covern ”The Ballad of Pretty Boy Floyd” och den mycket vackra ”Sold American”, titelspåret från hans första album, är väldigt bra och minnesvärd oavsett vilka ingångsvärden man har. Och som helhet är det en mycket speciell kväll, med en ännu mer speciell människa.

Kinky Friedman spelar även i Stockholm 4 april, Uppsala 5 april, Örebro 6 april, Falkenberg 7 april och i Umeå 13 april.

OBS: bilden är tagen i samband med Stockholmsspelningen.