Palma Violets: Debaser Medis, Stockholm 30/3

Baserat på bandets oslipade gitarrdunder och bromanceuppställning med två frontfigurer, Chilli Jesson (bas/sång) och Sam Fryer (gitarr/sång), placeras Palma Violets ofta i ett rakt nedstigande led från The Clash och The Libertines. Påskaftonspelningen på Debaser Medis demonstrerar dock med all önskvärd tydlighet varför gitarrbandsmusiken varit stagnerad i ett halvt decennium nu.

Den brittiska kvartettens stora behållning är att de ser ut som ett old school-rockband. Då och då lyckas de också få ur sig tre minuter av ren energi som matchar looken, men när allt kommer omkring är de mest en hägring i öknen för dem av oss som längtar efter att se band med instrument på livescenerna och inte snubbar med laptops. Precis som många andra NME-utsedda rockräddare erbjuder Palma Violets lite väl mycket attityd i förhållande till mängden nyskapande idéer.

Spelningen i sig är det egentligen inget fel på, åtminstone inte efter den första kvarten av mummelsjungande och monotoni. Halvvägs igenom spelar de hitten ”Best Of Friends” som har den stora fördelen att vara byggd kring både en effektfull melodi och en citatvänlig refräng. Därefter följer en rad låtar med slående melodier, bland annat ”Step Up For The Cool Cats”, vilket inger hopp om att Palma Violets i framtiden kanske kommer att spela in en mer helgjuten skiva än debuten 180. Den så omskrivna kemin frontmännen emellan påminner denna kväll mest om den mellan ett gift par i en Richard Yates-roman, men Palma Violets har hög energi, är samspelta och omringar sig med en respektabel mängd kaos när de i slutet av spelningen samlas kring mikrofonerna för vrål-/allsång och passar på att crowdsurfa genom publiken.

Det kanske är längtan efter ny, ung gitarrock som gör att delar av både publiken och musikpressen entusiastiskt lyfter band som egentligen vare sig är speciellt spännande eller originella till skyarna. Baserat på det samlade låtmaterialet hittills kommer Palma Violets inte att rädda rocken, men de kan gott få underhålla i väntan på det gitarrband som kommer med något eget och nytt.