Lacquer – Popsicle (1993)

Bilden av pingpongögon i Killinggängets parodi på Popsicle sitter fortfarande fastnaglade på näthinnan, men jag kommer alltid att fanatiskt älska detta band och sätter debuten Lacquer som en av de bästa popskivor Sverige hört tonerna av.

Lacquer är en samling korta, högexplosiva, gitarrmanglande indiepoppärlor. De flesta låtarna ligger på ca tre intensiva minuter, perfekta i sin kombination av euforiska tongångar och hjärtskärande texter om förlorad kärlek. Favoriten och förstaspåret ”Hey Princess” innehåller så mycket samlad livsångest att man aldrig behöver leta någon annanstans för att förstå känslan av relationsuppbrottets panik:

So I shout: ”Hey Princess, won’t you come back home?”
and I cry, I’m shaking and I’m on my own
and I wisper your name until the morning comes
”Hey Princess, you’re the only one”

Och det är just det ångestfyllda ältandet om livet och kärleken, det som var och det som skulle kunna bli, att våga göra eller bara fantisera, som gör att känslan av bitterljuv melankoli och gråten-i-halsen-glädje blir som en drog. Den får mig fortfarande att lyssna på albumet, trots att 20 år gått sen jag först hörde det. På Lacquer får de svårmodigt rockerssmala gitarrarmarna, med sitt frenetiska harvande, mig att uppnå fullkomlig harmoni i mitt gamla indiepophjärta. För all den skörhet som Andreas Mattsson förmedlar med sin tunna röst, fanns i mig då och kommer aldrig helt lämna min kropp.