Det finns få personer som när man hör den i intervjuer eller i mellansnack på spelningar, framstår som så genuint trevliga och vettiga som Stefan Sundström. Härom veckan intervjuades Stefan i Sveriges Radio i samband med att hans nya album Under Radarn släpptes. Initialt och mycket kortvarigt handlade samtalet om musik, men till större delen, vilket nog inte var intervjuarens avsikt från början, kom samtalet mer att handla om samhällsklimatet. Och när Stefan, som helt klart står till vänster men verkar helt ointresserad av partipolitik och av att göra sig till för att passa in i något generellt åsiktsmönster, pratar om sin kärlek till naturen, att vi måste ta hand om varandra och en massa andra grejer som borde vara självklara för var och en men i dagens samhälle inte är det, så gör han det inte för att vara till lags eller för att bli ännu mer folklig än vad han redan lyckats bli genom att bara vara sig själv. Han gör det för att han är allvarligt bekymrad och vill att allt ska bli bättre. De som inte följt Sundströms karriär mer än ytligt har nog en bild av att det här är en man som alltid gjort ungefär samma sak – sjungit vispop till ett relativt konventionellt komp. Inget kunde vara felaktigare. Under den 25 år långa solokarriären har han rört sig mellan renodlat visformat till tung, elektrisk rocksättning via storslagna stråkarrangemang till mer avskalad pop.
Efter några år där han levt ut sina rockdrömmar har både Under Radarn, och ännu mer hans nuvarande liveformat ett tydligt jazzigt anslag. Mer så än någonsin under Stefans karriär faktiskt, möjligen undantaget hans lysande Allan Edwall-tolkningar på plattan Sundström spelar Allan. Och bandet, som bland annat består av hans vapendragare från Apache-tiden, trummisen Anders Hernestam och gitarristen Ola Nyström (Weeping Willows, Club Killers) har precis rätt känsla för ”skogsjazz” som Stefan så träffande kallar den. Det är jazzigt, men det har också rötter i svensk folkton och det är inte utan att tankarna fladdrar iväg till Jan Johanssons ”Jazz på svenska” flera gånger under kvällen.
Låtlistan består till knappt hälften av material från Under Radarn, och de fungerar genomgående utmärkt i sin påtagligt jazziga livekostym. I övrigt bjuds godbitar från större delen av karriären, både kända och mindre kända låtar ur hans digra låtskatt. Han spelar, passande nog mitt under pågående Earth Hour, den gamla ”Kompostvisa” som blir en av kvällens höjdpunkter. Den briljanta ”Alla ska i jorden”, som framförs med bara Stefan och Ola på scenen, är ett av kvällens på samma gång vackraste och vassaste ögonblick. Det spelar ingen roll vem du är eller vad du gjort. Alla är lika inför slutet. Och tolkningen av Charlie Engstrands (världens bästa poet, enligt Sundström) ”Sentimentalsjukhuset”, som Toni Holgersson gjorde till titelspår på sitt senaste album, alstrar rysningar av välbehag.
Stefan Sundström behåller sin position som en av landets bästa och mest pålitliga liveartister, men det står klart att han på denna turné tonat ner de politiska bitarna en aning. Mellansnacken, som i och för sig är lika underhållande som alltid, kretsar mer kring att häckla bandmedlemmarna än regeringen eller de rasister som Stefan tidigare under dagen såg demonstrera på Stortorget i Malmö. Svaret hittar vi kanske i SR-intervjun som nämndes i början av denna text. Stefan avser släppa en ”jävligt arg platta” inför valet 2014. Det ser åtminstone jag väldigt mycket fram emot!
OBS: bilden är hämtad från vårt arkiv
